Etikettarkiv: Sexuella övergrepp
Offer beter sig inte som vi förväntar oss
Sexuella övergrepp förekommer inom idrotten, ridsporten är inte förskonad. Ridsport har pratat med några av landets främsta experter om hur vi bättre kan förstå och motverka förekomsten av övergrepp inom hästnäringen.
I slutet av mars rapporterade Ridsport senast om den hästprofil som tidigare dömts i tingsrätten för sexuellt utnyttjande av minderårig och över 70 fall av våldtäkt mot barn. Nu ska Högsta domstolen ta upp fallet eftersom vissa av övergreppen som profilen dömts för ska ha skett för så länge sedan att de kan vara preskriberade.
Fallet är inte den första i sitt slag som vi rapporterat om genom åren, förmodligen inte heller det sista. Föreningsidrotten är på många sätt en tacksam arena att agera på för den vuxne som har ett sexuellt intresse för barn eller ungdomar.
För fem år sedan konstaterade Riksidrottsförbundet i en rapport att drygt fem procent av alla unga idrottare i Sverige har utsatts för sexuella övergrepp i anslutning till just föreningsidrott. Några exakta siffror för ridsporten finns inte, men att döma av den senaste tidens något mer öppna diskussion är det troligt att anta att rikssnittet går igen också inom Sveriges näst största ungdomsidrott.
Till skillnad från många andra idrottsrörelser, flera av dem drabbade av medialt uppmärksammade fall av sexuella övergrepp de senaste åren, har det inom ridsporten varit relativt tyst om den här typen av problem. Det finns de som menar att det länge setts mellan fingrarna med övergrepp inom ridsporten.
Under rubriken ”De nedtystade övergreppen inom den svenska ridsporten” skrev journalisterna Elisabeth Lindbäck och Federico Moreno i slutet av mars ett uppmärksammat reportage i Kvällsposten. ”Enligt flera aktiva som vi talar med har man internt inom sporten under många år tystat ner övergreppen och sopat allt under mattan”, konstaterade de i sin granskning.
Reaktionerna på reportaget var många, och att övergrepp inom sporten blivit vardagsmat för många intygades från flera håll.
”Säg den hästskötare som inte utsatts och i vars tjänst det förväntats mer än mockning och ridning. Det handlar om en beroendeställning som många har svårt att dra sig ur”, skrev exempelvis Ridsports mångåriga medarbetare, journalisten Christel Behrmann, på SVT opinion för några veckor sedan.
Beroendeställning i stallet
Någon som känner till dynamiken i den här beroendeställningen är Ulla Thorslund. Hon är psykolog och arbetar med traumabehandling av personer som utsatts för övergrepp, många av dem är ungdomar.
Gemensamt för många av de unga personer som faller offer för en sexförbrytare är att de ofta, på ett eller annat sätt, har svårt att sätta gränser menar hon.
– De kanske kommer från en dysfunktionell familj av något slag. De signalerar ofta att det inte finns några egentliga gränser, många kan vara upptagna av att nå status på olika sätt, säger Ulla Thorslund.
I stallmiljö kan sådan status uppnås genom att exempelvis prestera på träning eller tävling, ha ett stort ansvar för hästarna i stallet eller bli den som är mest populär i tränarens, stallchefens eller kompisarnas ögon.
– För att nå dit krävs ofta extra förmåner, säger Ulla Thorslund.
Beroendeställning och offermyt
Ridhustid, extra lektioner, tillgång till hästar, skjuts till tävling eller andra förmåner blir så småningom också till påtryckningsmedel. Om du inte ställer upp på mina krav, så tar jag ifrån dig dina förmåner. Kanske får du inte rida alls, eller jobba med dina älskade hästar.
– Det ingår i beroendeställningen att ställa upp på de här kraven, förklarar Ulla Thorslund.
Ytterligare en försvårande omständighet, som gör att övergrepp kan fortgå i det tysta, är att den som är utsatt inte signalerar det vi förväntar oss av ett offer.
– Vår bild av ett övergreppsoffer är att han eller hon ska vara ledsen, utsatt och må fruktansvärt dåligt efter övergreppet. Men offer kan bete sig på många olika sätt och det är sällan det syns utanpå hur de som utsätts systematiskt för övergrepp mår på insidan.
Det börjar med grooming
Börje Svensson är psykolog och har arbetat i närmare 30 år med att behandla både offer och förövare av sexuella övergrepp. Han beskriver hur processen som leder fram till systematiska övergrepp kan se ut, grooming kallas det.
– Den vuxne är ofta frikostig med komplimanger, tar sig tid, ställer upp och bjuder kanske också på lite personliga anförtroenden. Det här blir som en inbjudan till vuxenvärlden, det blivande offret känner sig lyssnad på och sedd.
Men groomingfasen går oftast över i en utpressningsfas när sexuella handlingar har förekommit ett tag.
Om du berättar måste du sluta träna för mig. Du har ju valt det här själv. Jag har inte tvingat dig.
– Skälen till varför inget får komma ut kan vara många men spelar nästan alltid på den utsatta personens egen delaktighet och skuld, beskriver Börje Svensson och förklarar vidare att det finns drag som går igen hos vissa, men inte alla, personer med avvikande sexuellt intresse för barn eller unga.
– De kan vara intresserade av sex men ha svårt att hantera relationer, det blir enklare att lägga beslag på en elev. Han får upphetsningen men slipper relationen, det är på förövarens villkor hela tiden, säger han.
Det var ju helt frivilligt?
Det kan alltså vara ”medvetna” val och utåt sett aktiva handlingar från den utsatta unga personen som bidrar till att hon eller han utnyttjas systematiskt. Detta kan pågå i många år.
– Det här har många svårt att förstå, att den utsatta personen till synes på eget initiativ kan åka till sin tränare, välja att sova över eller höra av sig för att stämma träff, säger Ulla Thorslund.
Så tillägger hon att sex också kan användas som självskadebeteende. Den som mår dåligt kan alltså utsätta sig för sin förövare, som ett sätt att tillfälligt döva ångest och oro. Beroendeställningen och det egna dåliga måendet blir varandras katalysatorer och effekten blir mycket destruktiv för offret.
– Argumentet att hon ville det själv, hon var med på det, är sällan en realitet i de här fallen. Men det används ofta av både förövare och de omkring som inte vill se sanningen för vad den är, säger Ulla Thorslund.
En allvarlig anklagelse
Just nu rasar en debatt, framförallt i sociala medier, kring en specifik ridinstruktör som anklagats, men aldrig fällts i domstol, för att ha utnyttjat yngre flickor på en tidigare arbetsplats. I debattens vågor talar många om en förtalskampanj och personer som tagit instruktörens parti i debatten menar att osanna rykten ligger till grund för de allvarliga anklagelserna.
Att anklaga en person för ett olämpligt, kanske till och med olagligt, sexuellt beteende är en stor sak. Risken att en felaktigt anklagad person hamnar i en djup personlig och professionell kris är stor. Å andra sidan finns, om misstänkt beteende sopas under mattan eller viftas bort som en tonårsromans, en risk att unga personer utsätts för systematiska sexuella övergrepp. Något som kan skada en ung människa för livet.
Våga kommentera olämpligheter
– Jag har träffat många offer som önskat att de skulle bli påkomna, som hoppats att någon i omgivningen skulle ha frågat eller slagit larm så att relationen hade kunnat komma upp på bordet, berättar Börje Svensson.
Här krävs att vi som finns runt omkring vågar säga till. I bästa fall kan det avbryta en olämplig relation innan den lett till skada, menar han.
Många förövare han möter har undvikit att själva reflektera nämnvärt över sitt agerande tills dess att någon utifrån påpekat olämpligheten i det de håller på med. Därefter är det vanligt att de länge helt förnekar, eller skyller allt på den unga person de utsatt.
– Men att omvärlden reagerar och säger ifrån när de ser någonting olämpligt är ofta ett måste för att en ung person som utsatts ska kunna bryta med förövaren och återfå förtroendet för andra vuxna.
(Utdrag ur artikel i tidningen Ridsport den 13 april 2017.)
Text: Mia Sahl
//liten artikel//
Prata mer om det
– på alla nivåer
Det förebyggande arbetet är det allra viktigaste om man vill minska antalet övergrepp inom ridsporten.
– Det är ett ansvar som förbundet har tillsammans med klubb- och ridskoleledningarna, menar experten.
Moa Mannheimer är psykolog och centrumchef på Barnafrid, ett nationellt kunskapscenter med uppdrag att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp mot barn.
Att slå larm när man ser någonting olämpligt är viktigt. Men för att det ens ska vara möjligt krävs förebyggande arbete. Organisationen behöver ständigt uppdatera sig ovh förbereda sig på att hantera frågor som rör olämpliga relationer och sexuellt avvikande beteenden.
– Det handlar om att från ledningshåll, exempelvis förbundet eller ledningen för en klubb eller ridskola, vara tydlig med hur man arbetar med frågor som rör lika värde och respekt, säger Moa Mannheimer.
Och det handlar inte bara om att prata om solklara övergrepp.
– Vad gör vi om vi tycker att någon är en aning gränslös eller skämtar olämpligt om sex? Det krävs att man visar från ledningens sida att man har en plan, så att alla vet hur man ska bete sig när frågor av det slaget kommer upp, säger Moa Mannheimer.
– Har du en oro så ska du kunna dela den med din chef, en kollega eller en föreståndare, även om du inte har bevis eller kan visa på exakt vad som hänt, fortsätter hon.
– Vi vet att sådant här händer och vi jobbar mot det. Det är den signalen som måste sändas ut. Det gör man inte en gång om året, det är ett arbete som måste pågå ständigt och öppet, genom samtal, diskussioner och dialoger inom både arbets- och elevgrupper.
Förebyggande arbete på klubbninvå
• Låt alla på klubben ofta vara med och diskutera och resonera kring gränsdragning, vad är okej, vad är inte okej?
• Sätt upp en tydlig värdegrund och diskutera den ofta, både med elever och anställda.
• Ha en tydlig handlingsplan för hur ärenden som rör olämpligt beteende skall hanteras. Vem ska man prata med, hur tas det vidare?
• Uppdatera tränarkurserna, de bör innehålla mycket information och utbildning i ämnet.
• Finns misstanke om pågående övergrepp eller olämpliga relationer, ta upp det med de inblandade. Tala om att det inte är okej.
• Skuldbelägg inte offret, det är alltid den vuxnes ansvar att avstå olämpligt beteende.
Det är vanligt att utsatta brottsoffer till en början ljuger om hur det ligger till.
– Som vuxen eller jämnårig kompis gäller att man inte sluta fråga, förklarar Ulla Thorslund.
Upprepade frågor från omgivningen kan ändra den utsatta personens inställning till det som händer och bli en väg ut ur övergreppen.
Debattinlägg i SvD om förhör med barn
Texten nedan är inledningen på min debattartikel som publicerades under Brännpunkt i SvD den 10/2 2013.
“När ett sexuellt utsatt barn förhörs av polis sker det vanligtvis i ett så kallat barnahus. Tanken är bra men löser inte svårigheterna som barnen tvingas utstå i samband med förhöret, skriver psykoterapeut Börje Svensson.”
Läs artikeln på SvD.se i sin helhet här.
“Pedofiler kan botas”
Inför kvällens Uppdrag granskning:
Publicerad 13 april, 2011 – 16:29
PEDOFILI ”Det går inte att bota en pedofil” basuneras det ut i alla sammanhang då sexuella övergrepp på barn diskuteras. Men det har faktiskt hänt att jag tillsammans med vårdarna på fängelset ”botat pedofiler”. Personer som varit dömda för sexuella övergrepp på barn, som efter frigivning inte återfallit i brott och som dessutom utvecklats till att intressera sig för vuxenrelationer. Det skriver psykoterapeuten Börje Svensson.
”Det går inte att bota en pedofil” basuneras det ut i alla sammanhang då sexuella övergrepp på barn diskuteras. Vad är en pedofili? Det är en psykiatrisk diagnos. Tre kriterier måste uppfyllas för att diagnosen ska kunna ställas:
1. Personen har under en period av minst sex månader haft upprepade, intensiva sexuellt upphetsande fantasier, haft sexuella driftsimpulser eller utövat beteenden som involverat ett eller flera barn som ännu inte puberterat.
2. Fantasierna, sexualdriften eller beteendena medför påtagliga besvär för personen att fungera socialt.
3. Personen ifråga är minst 16 år och minst 5 år äldre en de barn som är föremål för hans sexuella fantasier och/eller för hans sexuella handlingar.
Det har faktiskt hänt att jag tillsammans med vårdarna på fängelset ”botat pedofiler”. Personer som varit dömda för sexuella övergrepp på barn, som efter frigivning inte återfallit i brott. Personer som dessutom utvecklats till att intressera sig för vuxenrelationer. På grund av dåligt självförtroende har de tidigare inte vågat utveckla intima relationer med vuxna. I fängelset, genom behandlingen och mänskligt bemötande, har de sedan vågat ta steget från sexuellt intresse för barn till att intressera sig för vuxna partners.
Då var han ingen riktig pedofil, kan man kontra med när jag beskriver ett sådant exempel.
Kanske det, men man hamnar i ett ”Moment 22 resonemang”. Om en pedofil slutar att intressera sig för barn så var han ingen pedofil; för de går inte bota.
På det spåret kommer man ingen vart. Dessutom är det inte så intressant eftersom många som döms för sexuella övergrepp på barn inte diagnostiseras som pedofiler; de uppfyller inte kriterierna. Trots det har de förgripit sig sexuellt på barn.
Att vara pedofil är alltså inget brott, men att förgripa sig sexuellt på ett barn är ett mycket allvarligt brott. Att behandling kan hjälpa sexualbrottslingar att sluta begå brott vet man. Sen är det svårt att urskilja vad ett enskilt kognitivt behandlingsprogram som ROS åstadkommer jämfört med andra insatser. En intagen på en svensk sexualbrottsavdelning blir föremål för många parallella vårdinsatser. Det tillsätts en kontaktperson som under hela fängelsestraffet försöker prata med fången, få honom att ta ansvar för det han gjort och tänka annorlunda inför framtiden. Det erbjuds fyra, fem olika kognitiva behandlingsprogram där flera går ut på att få den dömde att bryta sitt övergreppsmönster. Och det erbjuds individualterapi.
Men det viktigaste för att skapa förändring är inte innehållet i behandlingsprogrammen utan relationen mellan behandlarna och vårdarna. Att relationen får en sådan kvalitet att den dömde själv vill förändring. Då fungerar också behandlingsprogrammen. Trots de grova och avskyvärda brotten sexualbrottslingar begått måste de av oss professionella få ett mänskligt bemötande utan att för den skull sopa brottet under mattan. De måste känna att det är meningsfullt för dem att förändra sitt liv. De måste tro att det finns en framtid. Utan människovärde kan man inte utveckla sin medkänsla för andra, och då blir man fortsatt farlig.
Sexualbrott har låg återfallsfrekvens, ca 10%. Vad det gäller tillgreppsbrott återfaller 65% efter tre år. Av de som sitter i fängelse för våldsbrott återfaller ca 35% efter tre år och rattfyllerister har 20% återfall efter samma tid. Men det innebär inte att Kriminalvården kan luta sig tillbaka och vara nöjd när det gäller återfallsfrekvensen för sexualbrott. Där är det en nollvision som måste gälla även om man aldrig når dit.
Även om vi i Sverige idag inte får kontrollera frigivna brottslingar med gps sändare, inte heller får göra husrannsakningar utan brottsmisstanke, så befinner vi oss inte så långt ifrån Californien. På olika webbsaiter hängs dömda sexualbrottslingar ut med namn och adress. Arbetskamrater och före detta vänner bryter omedelbart kontakten när brotten uppdagas. De enda som brukar finnas kvar är den dömdes föräldrar. Sitt barn överger man vanligtvis inte oavsett vad det gjort.
Så här uttryckte sig en sexualbrottsling som avtjänat sitt straff och varit frigiven sedan två år:
”Det första är ensamheten man slås av. Man kan komma ut och tänka; det här är glädjens dag. Men för den övriga världen finns man fortfarande inte. Man befinner sig i den övriga världen, men kommer inte in i den för att man tappat sitt sociala nätverk. Att starta på nytt är som att emigrera till Sverige. Man blir en slags invandrare i sitt eget land genom att man saknar sociala kontakter. Sådana som jag finns i samhället men vi får inte synas.”
Jag tror inte på ett samhälle där man gödslar på rädslan genom att utpeka en grupp brottslingar som så farliga att man måste göra undantag i rättspraxis just för den gruppen. Det finns många faror vi måste leva med. Rattfyllerister kan köra ihjäl våra barn. Narkomaner kan sälja knark till barn. Rånare kan utsätta både barn och vuxna för livsfara. Det går inte att kontrollera alla i alla situationer och för all framtid.
Däremot skulle jag vilja att man i domen mot sexualbrottslingar inkluderar en lång period av öppenvårdsbehandling, en tid som sträcker sig längre än det obligatoriska övervakningsåret. Behandlingen på fängelset är teori. Det är när de kommer ut som det visar sig om den haft effekt.
Själv vill jag leva i ett samhälle där den som begått en brottslig handling ska straffas och där samhället gör så mycket som möjligt för att brottslingen inte sak återfalla i brott. När han avtjänat sitt straff och sin övervakningstid och behandling ska han ges en ny möjlighet att leva ett någotsånär normalt liv. Där återstår mycket arbete både vad gäller sexualbrottslingar och andra farliga personer.
Börje Svensson, Leg psykoterapeut med lång erfarenhet av behandling av sexualbrottsoffer på Rädda Barnen och lång erfarenhet av behandling av dömda sexualbrottslingar på Norrtäljefängelset.