Kategoriarkiv: Texter

Etiketter som förminskar

Jag lyssnade på Tom Alandhs sommarprat och slogs av hans nyfikenhet på människor. Inte nyfiken på det man omedelbart ser eller känner till hos en person utan det som finns bakom det som inte syns, det som finns under ytan. Han berättade om den kultur som rådde på Sveriges Television när han på sextiotalet började som reporter. Intervjuaren fick inte synas i bild. Allt ljus skulle lysa på den som blev intervjuad. Tystnaden och inväntandet av den andres reflexioner var en viktig del. Den som blev intervjuad skulle ges utrymme att tänka efter innan hon svarade. Tom Alandh verkar ha varit speciellt intresserad av människor som det inte gått så bra för. Sprickorna i fasaden. Hur kommer det sig att vissa personer som verkat ha haft förutsättningar att lyckas dragits ner i missbruk och isolering? Med ömhet beskriver han sin relation med en barndomskamrat som då var honom överlägsen i allt. Kamraten var bättre än Tom i idrott, starkare, snyggare, läste litterära böcker när Tom bara läste serietidningar. Efter fyrtiosju år träffas de igen. Då bor skolkamraten i en etta i en Stockholmsförort. Han har missbrukat kraftigt, blivit överviktig, haft psykiska problem, äter tolv olika mediciner varje dag, bland annat mot diabetes, inga tänder i överkäken. Dock bågnar den lilla lägenhetens väggar av böcker och golvet är belamrat med stora konstböcker. Bilder av Tolstoy, Strindberg, Dan Andersson och Kafka sitter på väggarna. ”Egentligen hade jag velat plugga, men jag blev murare istället. Inte så länge, för ångesten tog mig. Ut och in under trettio år på S:t Göran…”

Det jag slås av i Tom Alandhs sommarprat är hans nyfikenhet för detaljer. Han förstår att det inte går att förklara mänskligt beteende, det går bara att beskriva och att ödmjukt reflektera över varför det går bra för somliga och dåligt för andra. Det är mötet, det respektfulla mötet med den Tom Alandh möter, vare sig det är en lyckad eller mindre lyckad person, som alltid är i fokus. Aldrig han själv som person.

Varför skriver jag om detta? För jag kan inte undvika att jämföra Tom Alandhs humana människosyn med den som råder inom Kriminalvården och även psykiatrin. Där är människan sin dom och sin diagnos. I fängelset mötte jag en man, som suttit i fängelse upprepade gånger. Vid varje gripande hade han blivit personundersökt och vid varje personundersökning hade man etiketterat honom med nya diagnoser. När jag träffade honom hade han ”roat” sig med att sammanställa alla diagnoser han fått genom åren. Listan blev lång: Personlighetsstörd. Bristande verklighetsuppfattning. Antisocial personlighetsstörning. Allvarlig personlighetspatologi med narcissistiska, paranoida och antisociala drag. Paranoia erotika (svartsjukeparanoia). Hämningslös. Tvångsmässigt beteende, gränsande till besatthet. Brist på helhetsförståelse. Neuropsykiatrisk funktionsstörning med autistiska drag. Omogen personlighet. Sexuellt perverterat beteende. Grav empatistörning. Brist på skuldkänslor. Flyktbeteende och bortförklarande attityd. Kriminellt beteende. Farlig och våldsam. Rå och hänsynslös. Hotfull och aggressiv. Lider av självömkan. Sexuellt avvikande beteende. Hög grad av psykopati. Borderline.

Tjugoen negativa omdömen, diagnoser om man så vill. Kan en människa vara alltigenom destruktiv? Diagnoser förmedlar en bild av en människa och därigenom en självbild hos den som är föremål för bedömningarna. Mannen med en långa diagnoslistan var hatisk till rättsväsendet och dess representanter. Med mig ville han inte prata mer än några få gånger. Fullt begripligt eftersom även jag arbetade inom kriminalvården.Kriminalvårdens diagnoser, tester, riskbedömningar och ständiga kontroller förtingligar den dömde och motverkar medmänskliga möten, som är själva grunden för förändring. Varje etikett man sätter på en människa är ett förminskande. Diagnoser kan säga något om en människas psyke, men inte allt. Det finns så oerhört mycket mer att upptäcka om man är nyfiken; som Tom Alandh.

 

Brottsprovokation rimlig då det gäller grooming

”Det här är inte jag. Jag är inte här. Jag vet inte vad du pratar om.” Så säger sexköparen som tror att han bestämt träff med en 12 årig flicka för en ”avsugning” eller kanske ett ”knull”, men istället konfronteras med Aftonbladets reportrar.

Mannen som ville köpa sex med ett barn är cirka fyrtio år och vd på ett företag. Hur kan man förstå att en väletablerad man, kanske med hustru och barn, riskerar sig själv, sin familj, sina vänner, sin sociala tillhörighet för att i mörka natten köpa sex med ett barn?

Jag har träffat honom. Inte just han, men sådana som han är. Män som riskerat allt för att ha sex med ett barn. Familj, vänner, arbete och arbetskamrater. Och blivit ertappade. Allt förlorade de. På fängelset var det bara deras olyckliga föräldrar som fortfarande höll kontakt med dem.

”Det här är inte jag. Jag är inte här” kan vara en ledtråd för att försöka förstå hur det kan fungera i huvudet på en groomare, alltså en person som med en manisk intensitet, i sexuellt syfte söker nätkontakter med barn och ungdomar. Det tillstånd av sexuell upphetsning de försätter sig i är totalt egocentrisk. Någon känsla för ömsesidighet existerar inte i deras sexuellt omtöcknade hjärnor. De ser det som en lek där de bestämmer reglerna. Deras för tillfället omnipotenta hjärnor kalkylerar inte med risken att åka fast. Risken är en del av den sexuella upphetsningen. Risken måste finnas, men de bryr sig inte eftersom de skjuter ifrån sig frågor som rätt och fel, lagligt och olagligt, moral och omoral. Tiden upphör. De befinner sig i ett ångestfritt spännande nu. Att polisen kan komma och ta dem existerar inte just då. Och sen när det händer. Uppvaknandet, chocken… ”Det här är inte jag. Jag är inte här. Jag vet inte vad du pratar om.” Bubblan spricker. De är tillbaka i verkligheten. Ångest, självmordstankar.

Vid gripandet kommer chocken. Bortföklaringarna, förnekandena av det uppenbara; att det är han, att han är där och han vet vad de talar om. Men när chocken släpper och han inser att han ohjälpligt har målat in sig i ett hörn och raserat allt han byggt upp. Då kan han vara mottaglig för hjälp. Då kanske han kan börja ifrågasätta sitt dubbelliv, erkänna och börja om från ruta ett. Kanske, ibland kan det vara så. Men då måste allt hemligt upp på bordet. Det går inte att göra som rökaren som slutar röka, men behåller ett paket cigaretter i byrålådan, i fall…

Min bild av groomaren är att han känner sig tom, nedstämd och missbelåten med sitt liv. Han beskriver odefinierbara känslor av tomhet. Han har lätt att tröttna när han företar sig något. Det finns något grandiost över honom. Inte extrovert grandios. Det är i det fördolda som han känner sig mäktig. Att nätövergreppen är olagliga ökar hans känsla av makt. Maktkänslan är ingen lycklig känsla, men den raderar bort tomhetskänslan.

De nätrelaterade sexualbrotten har under senare år ökat lavinartat. Just nu pågår flera rättegångar. Offren är flera hundra. Sadistiska groomare som genom hot tvingar unga flickor att utföra sexuella handlingar på sig själva annars sprider de bilderna till alla hennes vänner på nätet. Inför ett sådant hot vågar flickorna inte annat än att lyda. Att synas på nätet är att finnas. En flicka som blivit utsatt på det sättet sa: ”Nu har jag raderat mina kontakter så nu finns jag inte.”

Lättillgängligheten, anonymiteten i kombination med unga människors behov av bekräftelse genom att synas på nätet är, som jag ser det, den huvudsakliga orsaken till att dessa brott ökar. Inom oss finns endast en tunn hinna mellan omsorg och grymhet, mellan egoism och medkänsla. I mörkret, framför datorn, kan en frustrerad och moralupplöst person som surfar runt i porrträsket begå handlingar som han inte skulle begått om han inte haft tillgång till dessa sidor på nätet.

Den digitala slummen finns endast ett knapptryck bort i varje hem. Lagen om grooming är för tandlös. Många anmälningar, men få åtal. Brotten är svåra att bevisa. Man borde överväga att ge polisen möjlighet att använda samma metod som Aftonbladets reportrar. När det gäller grooming är jag en anhängare av brottsprovokation.

Läs artikeln på Aftonbladet.se

Debattinlägg i SvD om förhör med barn

Texten nedan är inledningen på min debattartikel som publicerades under Brännpunkt i SvD den 10/2 2013.

“När ett sexuellt utsatt barn förhörs av polis sker det vanligtvis i ett så kallat barnahus. Tanken är bra men löser inte svårigheterna som barnen tvingas utstå i samband med förhöret, skriver psykoterapeut Börje Svensson.”

Läs artikeln på SvD.se i sin helhet här.

Debatt – Förövarkonfrontation

Texten nedan är ingressen till den debattartikel som Olof Risberg och jag skrivit och som publicerats på DN debatt, 27/12 2011.

“Upplevelser måste bearbetas. Att återse den person som man blivit traumatiserad av – och ställa denne till svars – kan vara till stor hjälp i rehabiliteringen för ett brottsoffer. När nu Socialstyrelsen utvärderar den så kallade medlingslagen måste först och främst ordet medling bort. Medling antyder förlåtelse. Det borde heta förövarkonfrontation. Förövaren ska inte heller ha makt att säga nej till en konfrontation, utan måste stå till förfogande om hans offer så önskar, skriver Olof Risberg och Börje Svensson.”

Läs hela debattinlägget här på DN Debatt.