Författararkiv: Börje Svensson

Trauma och upprepningstvång

Det finns en myt som alltjämt florerar; att de flesta förövare av sexuella övergrepp själva varit offer. Så är det inte, men det är en riskfaktor. En undersökning som Cecilia Kjellgren, doktor i socialt arbete, gjorde visade att ungefär en tredjedel av unga manliga förövarna själva hade varit sexuellt utnyttjade[1].

När vi på Rädda Barnen gick igenom hur många som själva varit sexuellt utnyttjade av de unga förövare vi haft i behandling, visade det sig att drygt 20% hade varit det[2]. Det innebär att mellan sjuttio och åttio procent unga förövare av sexuella övergrepp inte själva har varit sexuellt utnyttjade.

Men det är som sagt en riskfaktor. Hur kan det komma sig? Det lidande ett offer för sexuella övergrepp utsätts för borde väl istället få honom att inte göra samma sak mot någon annan? Barn som utsätts för våld riskerar att bli mer våldsbenägna, barn som utsätts för våldet sexuella övergrepp riskerar att själv göra likadant mot någon annan. Varför kan vissa människor känna ett inre tvång att upprepa en handling som de själva lidit och tagit skada av?

För att förstå det måste man försöka sätta sig in i det psykologiska begreppet ”upprepningstvång”. Upprepningstvånget är bortträngda impulser från traumatiska situationer som om och om igen strävar efter att övervinna skräcken den traumatiska händelsen framkallat. Upprepningstvånget är alltså ett lösningsförsök på en skrämmande upplevelse. Men istället för att lösa problemet hamnar individen i ett ”ältande” som snarare verifierar att han har problem än reparerar skadan.

Upprepningssituationerna kan uppstå då den traumatiserade personen möter situationer som liknar den händelsen som skrämde honom. De kan även uppstå genom att personen själv söker sig till liknande situationer eller själv iscensätter dem. Den hjälplöshet offret kände vid övergreppet kan lindras genom att utsätta och skaffa sig fysisk kontroll och destruktiv maktutövning över någon annan. En kortsiktig ångestlindring som inte leder till bättring utan tvärtom.

När vi utsätts för skrämmande händelser känner vi ett starkt behov av att berätta om det vi varit med om. Att återberätta är ett naturligt sätt att integrera och ”smälta” svårsmälta händelser. Blir vi, på vägen hem från jobbet, vittne till en svår trafikolycka, kan vi inte sätta oss vid matbordet utan att återberätta det vi upplevt. Om vi inte har någon som lyssnar blir det svårare att lägga händelsen bakom oss.

Sexuella övergrepp handlar om tystnad, hemlighetsmakeri och skam. Det är svårt för ett offer att berätta om sina upplevelser och känslor. Offer som får möjlighet att gå i behandling löper mycket liten risk att hamna i ett upprepningstvång och fortsätta att utsätta andra och sig själv för destruktiva handlingar.

Därför måste vi våga fråga och våga lyssna om vi misstänker att någon vi känner har varit utsatt för övergrepp.

Vill du läsa mer kan du beställa boken ”Unga Förövare” (se fotnot).

[1] Kjellgren, C. (2000). Ungdomar som förgriper sig sexuellt. Expertrapport, Stockholm: socialstyrelsen

[2] Svensson, Nyman, Risberg. (2001) Unga förövare – sexuella övergrepp och behandling. Rädda Barnen.

Barn, media och rädsla

Om en individ är vittne till en skrämmande händelse som hon kan identifiera sig med, vare sig händelsen visas i teve eller bevittnas i vekligheten, kan hon hamna i kris. Krisen är en process som hjälper människan att uthärda och komma vidare i livet efter en skrämmande upplevelse.

Barn påverkas av mediavåld på ett annat sätt än vuxna. Deras oro och rädslor utvecklas från ett maktlöshetsperspektiv. De funderar över de hemskheter de läser och ser i teves nyhetssändningar. Mord och krig i teve handlar väldigt konkret om deras egen och deras närståendes existens och överlevnad.

Kan barn bli traumatiserade av att titta på teve? Den frågan ställde jag mig den 11 september 2001. Terrorattacken på WTC skedde på eftermiddagen svensk tid. 14.55 flög det första planet in i ett av WTC:s skyskrapor och 15.05 gjorde det andra planet likadant. Nästan omedelbart sändes dramat direkt i svensk teve.

Efter skolan var många barn i mellanstadiet ensamma hemma. Direktsända och repriserade bilder invaderade deras vardagsrum.

För att förstå hur barn reagerade på de våldsamma attackerna de sett i teve, på bilderna av människor som flydde i panik och på tevebilderna av förtvivlade människor som hängde utanför de brinnande byggnaderna och som på grund av hettan tvingades släppa taget och falla mot en säker död, intervjuade jag barn i åldrarna mellan sex och tretton år.

Så här sa en nioårig flicka:

Vissa barn som ser sånt på teve blir jätteskrämda, går omkring och tänker på det hela tiden och kan inte jobba i skolan och inte leka, blir livrädda. Man tänker – oj herregud – jag vill inte att det ska bli något tredje världskrig och så går man och tänker på det hela tiden.

I Holland gjorde man en undersökning på 314 slumpvis utvalda barn i åldrarna 7 – 14 år (Valkenburg m.fl.. 2000). Man ville undersöka förekomsten av rädslor som var kopplade till tevetittande; rädslor som över tid stannade kvar i barnet. Man undersökte vilken typ av teveprogram som skrämde barn och man tittade även på hur pojkar och flickor i olika åldrar handskades med sin rädsla. 31% av barnen uppgav att de blivit varaktigt skrämda när de tittat på teve.

Man skilde ut fyra olika typer av teveinslag som kunde vara skrämmande för barn:

  1. Våld mellan människor som visar verkliga händelser.
  2. Krig och lidande.
  3. Svåra olyckor och brandkatastrofer.
  4. Underhållningsvåld, fantasifigurer som monster, drakar med mera.

Fantasifigurer och underhållningsvåld skrämde upp de mindre barnen i högre utsträckning än de äldre. Rädslan för krig och lidande var hög i alla åldersgrupperna. Flickor blev i högre grad än pojkar skrämda när de tittade på realistiskt våld. Forskarna misstänker att det kan bero på att det inte passar ihop med pojkrollen att vara rädd vilket i så fall skulle kunna tyda på att pojkar och flickor kanske är lika rädda fast pojkarna håller masken och inte vill visa det.

Vad är en traumatisk kris? Trauma uppstår när en plötslig händelse överväldigar en individ så att hon inte förmår att handskas och behärska de känslor som uppstår; när det otänkbara händer, när förvåning och skräck kombineras i en chockartad upplevelse och när individen inte har mental beredskap att hantera den. Man brukar skilja på tre olika typer av traumatiska kriser; förlust, kränkning och katastrof (Cullberg ”Kris och utveckling”)

Vissa av barnen jag intervjuade uppvisade tydliga tecken på att de blivit traumatiserade av att bevittna terrorattacken mot WTC i teve.  De kunde beskriva hur de befunnit sig i en chockfas.

Jag blundar och så tänkter jag att det inte har hänt, att det är som vanligt nu, att husen är tillbaka och människorna tillbaka, ingenting hände. (flicka 9 år).

De psykologiska försvar man tar till i chockfasen är bortträngning och förnekande. ”Detta har inte hänt”

Chockfasen är normalt ganska kort; ca 1 – 3 dygn. Den avlöses av ”reaktionsfasen”. Då inser man att det som hänt är sant, men man vill helst inte tänka på det. Det är då som individen drabbas av olika symtom som rädslor, mardrömmar, skuldkänslor, kroppsliga symtom, ångest, koncentrationssvårigheter, bildminnen (flash backs), irritation, med mera.

Skuldkänslor: man känner sig ledsen för det som hände . Man känner sig nästan skyldig, men man vet att man inte är det. (pojke 11 år).

Mardrömmar: Jag fick mardrömmar. Jag drömde att jag var med i flygplanet, och så dog jag. Då vaknade jag. När jag somnade om drömde jag att jag jobbade längst upp i huset och så såg jag att det kom ett flygplan. Jag tänkte att nä, det bara åker förbi, det kommer inte att krascha. Och så kommer kraschen och jag blir bränd i hela min kropp. Då vaknade jag igen (flicka 10 år).

Reaktionsfasens varaktighet är normalt upp till cirka sex veckor. De psykologiska försvaren är: undertryckande, distansering, undvikande.

Så småningom minskar de inre motkrafterna mot att känslomässigt och tankemässigt närma sig den traumatiska händelsen. Traumat börjar bearbetas. Individen känner en inre frihet att på ett annat sätt än tidigare tänka på det som hänt. En integreringsprocess inleds. Då kan man till och med börja skämta om det som tidigare varit så skrämmande,

Vi skämtar om det, försöker skrämma varandra om att det kommer ett plan som kraschar på vår skola. Pojkarna gör pappersplan som dom kraschar (flicka12 år).

På rasten är vi fyra flickor som leker en lek som vi själva hittat på. Två är tornen och en är flygplanet och en är den som tvingar flygplanet att flyga in i tornen. Vi turas om. Det är roligast att vara den som tvingar. Fast det är inte roligt på riktigt, men det är roligt att leka om det. Ibland leker vi häst (flicka 7 år).

Den här leken ger flickorna en möjlighet att identifiera sig med alla delar av dramat. De är ömsom offer och förövare samtidigt som de är medvetna om att det är på lek.

Så småningom övergår bearbetningsfasen i ”nyorienteringsfasen” som egentligen inte är någon fas för den har inget slut. Det som hänt finns kvar som ett minne, ett ärr, som inte tar energi, inte plågar med mardrömmar eller stör koncentration. Individen behöver inte längre ägna kraft åt att förhålla sig till det som hänt.

Information är viktigt när barn blir rädda. En sexårig pojke som sett repriserade bilder på teve då planen flög in i byggnaderna trodde att det var många plan som kört in i många hus. Varje repris tolkade han som ett nytt terrordåd. Pojken var vettskrämd eftersom han trodde att flygplan hela tiden körde in i nya byggnader. När han fick reda på att det ”bara” var två flygplan och två hus blev han lugnare.

Om du vill veta mer om barns reaktioner på skrämmande händelser kan du läsa boken: ”11 september – om barn och katastrofen i tv-rutan” Rädda Barnen”.   

När förövaren är ett barn

I början på 1990 talet var jag med att starta och utveckla Rädda Barnens Pojkmottagning. En terapeutisk mottagning huvudsakligen inriktad på att hjälpa sexuellt utnyttjade pojkar att bearbeta sina trauman. Trots att sambandet mellan att själv varit sexuellt utnyttjad och att göra övergrepp på någon annan är mycket litet, tog det inte så lång tid innan vi hade ett offer i behandling som också hade förgripit sig sexuellt på någon annan.

När vi började undersöka hur vanligt det är att ungdomar begår sexuella övergrepp fann vi till vår förvåning att mellan 20 – 30% av alla sexuella övergrepp begås av personer  under 18 år. Den vanligaste åldern på de unga förövarna är 14 år.

Vi började inse hur ”lönsamt” det är att hjälpa en ung förövare att sluta begå övergrepp och därför utvidgade vi de terapeutiska erbjudanden till att även innefatta unga förövare. Dels hjälper man en ung människa som tidigt i livet kommit ur kurs med sig själv tillbaka till ett normalt liv dels hjälper man alla de potentiella offer den unga personen skulle kunna ha förgripit sig på om han inte fått hjälp att sluta. Med hjälp av ungdomens familjenätverk visade det sig att vi inte sällan med ganska begränsade terapeutiska insatser kunde åstadkomma stor förändring. De var sällsynt att en ung förövare vi haft i behandling återföll i att göra övergrepp.

Ett barn som begått sexuella övergrepp har naturligtvis begått en grovt felaktig handling. Offren lider lika mycket oavsett om förövaren är femton, tjugo eller trettio år. Men ju yngre förövaren är desto sämre överblick har han över konsekvenserna av det övergrepp han begått. Det är därför man har en straffmyndighetsålder och det är därför man inom rättsväsendet dömer annorlunda om det handlar om en person under arton år.

Den hetsjakt och den internetmobbning den unga förövaren i Bjästa får utstå är inte bara inhuman, den är också ineffektiv som försök att förändra honom till det bättre. När en person begår en övergreppshandling vare sig han är ung eller gammal avmänskligar han sitt offer. Under övergreppet finns ingen ömsesidighet, det sker enbart på förövarens villkor.

När omgivningen sedan avmänskligar förövaren; vill låsa in honom och slänga bort nyckeln, vill hänga ut honom på skampålen internet, då förstärker man den inhumana sidan hos förövaren. Han blir mer hatisk i sitt utanförskap. Han identifierar sig med de hatade och det blir svårare att hjälpa honom att bygga upp och reparera hans bristande medkänsla för andra.