En kortdokumentär om mitt arbete i Radio Uppland i december 2017 i samband med den första våldtäktsdomen för nätrelaterade övergrepp. Programmet tar upp mitt arbete med sexualbrottslingar och behandling på fängelse.
Författararkiv: Börje Svensson
Offer beter sig inte som vi förväntar oss
Sexuella övergrepp förekommer inom idrotten, ridsporten är inte förskonad. Ridsport har pratat med några av landets främsta experter om hur vi bättre kan förstå och motverka förekomsten av övergrepp inom hästnäringen.
I slutet av mars rapporterade Ridsport senast om den hästprofil som tidigare dömts i tingsrätten för sexuellt utnyttjande av minderårig och över 70 fall av våldtäkt mot barn. Nu ska Högsta domstolen ta upp fallet eftersom vissa av övergreppen som profilen dömts för ska ha skett för så länge sedan att de kan vara preskriberade.
Fallet är inte den första i sitt slag som vi rapporterat om genom åren, förmodligen inte heller det sista. Föreningsidrotten är på många sätt en tacksam arena att agera på för den vuxne som har ett sexuellt intresse för barn eller ungdomar.
För fem år sedan konstaterade Riksidrottsförbundet i en rapport att drygt fem procent av alla unga idrottare i Sverige har utsatts för sexuella övergrepp i anslutning till just föreningsidrott. Några exakta siffror för ridsporten finns inte, men att döma av den senaste tidens något mer öppna diskussion är det troligt att anta att rikssnittet går igen också inom Sveriges näst största ungdomsidrott.
Till skillnad från många andra idrottsrörelser, flera av dem drabbade av medialt uppmärksammade fall av sexuella övergrepp de senaste åren, har det inom ridsporten varit relativt tyst om den här typen av problem. Det finns de som menar att det länge setts mellan fingrarna med övergrepp inom ridsporten.
Under rubriken ”De nedtystade övergreppen inom den svenska ridsporten” skrev journalisterna Elisabeth Lindbäck och Federico Moreno i slutet av mars ett uppmärksammat reportage i Kvällsposten. ”Enligt flera aktiva som vi talar med har man internt inom sporten under många år tystat ner övergreppen och sopat allt under mattan”, konstaterade de i sin granskning.
Reaktionerna på reportaget var många, och att övergrepp inom sporten blivit vardagsmat för många intygades från flera håll.
”Säg den hästskötare som inte utsatts och i vars tjänst det förväntats mer än mockning och ridning. Det handlar om en beroendeställning som många har svårt att dra sig ur”, skrev exempelvis Ridsports mångåriga medarbetare, journalisten Christel Behrmann, på SVT opinion för några veckor sedan.
Beroendeställning i stallet
Någon som känner till dynamiken i den här beroendeställningen är Ulla Thorslund. Hon är psykolog och arbetar med traumabehandling av personer som utsatts för övergrepp, många av dem är ungdomar.
Gemensamt för många av de unga personer som faller offer för en sexförbrytare är att de ofta, på ett eller annat sätt, har svårt att sätta gränser menar hon.
– De kanske kommer från en dysfunktionell familj av något slag. De signalerar ofta att det inte finns några egentliga gränser, många kan vara upptagna av att nå status på olika sätt, säger Ulla Thorslund.
I stallmiljö kan sådan status uppnås genom att exempelvis prestera på träning eller tävling, ha ett stort ansvar för hästarna i stallet eller bli den som är mest populär i tränarens, stallchefens eller kompisarnas ögon.
– För att nå dit krävs ofta extra förmåner, säger Ulla Thorslund.
Beroendeställning och offermyt
Ridhustid, extra lektioner, tillgång till hästar, skjuts till tävling eller andra förmåner blir så småningom också till påtryckningsmedel. Om du inte ställer upp på mina krav, så tar jag ifrån dig dina förmåner. Kanske får du inte rida alls, eller jobba med dina älskade hästar.
– Det ingår i beroendeställningen att ställa upp på de här kraven, förklarar Ulla Thorslund.
Ytterligare en försvårande omständighet, som gör att övergrepp kan fortgå i det tysta, är att den som är utsatt inte signalerar det vi förväntar oss av ett offer.
– Vår bild av ett övergreppsoffer är att han eller hon ska vara ledsen, utsatt och må fruktansvärt dåligt efter övergreppet. Men offer kan bete sig på många olika sätt och det är sällan det syns utanpå hur de som utsätts systematiskt för övergrepp mår på insidan.
Det börjar med grooming
Börje Svensson är psykolog och har arbetat i närmare 30 år med att behandla både offer och förövare av sexuella övergrepp. Han beskriver hur processen som leder fram till systematiska övergrepp kan se ut, grooming kallas det.
– Den vuxne är ofta frikostig med komplimanger, tar sig tid, ställer upp och bjuder kanske också på lite personliga anförtroenden. Det här blir som en inbjudan till vuxenvärlden, det blivande offret känner sig lyssnad på och sedd.
Men groomingfasen går oftast över i en utpressningsfas när sexuella handlingar har förekommit ett tag.
Om du berättar måste du sluta träna för mig. Du har ju valt det här själv. Jag har inte tvingat dig.
– Skälen till varför inget får komma ut kan vara många men spelar nästan alltid på den utsatta personens egen delaktighet och skuld, beskriver Börje Svensson och förklarar vidare att det finns drag som går igen hos vissa, men inte alla, personer med avvikande sexuellt intresse för barn eller unga.
– De kan vara intresserade av sex men ha svårt att hantera relationer, det blir enklare att lägga beslag på en elev. Han får upphetsningen men slipper relationen, det är på förövarens villkor hela tiden, säger han.
Det var ju helt frivilligt?
Det kan alltså vara ”medvetna” val och utåt sett aktiva handlingar från den utsatta unga personen som bidrar till att hon eller han utnyttjas systematiskt. Detta kan pågå i många år.
– Det här har många svårt att förstå, att den utsatta personen till synes på eget initiativ kan åka till sin tränare, välja att sova över eller höra av sig för att stämma träff, säger Ulla Thorslund.
Så tillägger hon att sex också kan användas som självskadebeteende. Den som mår dåligt kan alltså utsätta sig för sin förövare, som ett sätt att tillfälligt döva ångest och oro. Beroendeställningen och det egna dåliga måendet blir varandras katalysatorer och effekten blir mycket destruktiv för offret.
– Argumentet att hon ville det själv, hon var med på det, är sällan en realitet i de här fallen. Men det används ofta av både förövare och de omkring som inte vill se sanningen för vad den är, säger Ulla Thorslund.
En allvarlig anklagelse
Just nu rasar en debatt, framförallt i sociala medier, kring en specifik ridinstruktör som anklagats, men aldrig fällts i domstol, för att ha utnyttjat yngre flickor på en tidigare arbetsplats. I debattens vågor talar många om en förtalskampanj och personer som tagit instruktörens parti i debatten menar att osanna rykten ligger till grund för de allvarliga anklagelserna.
Att anklaga en person för ett olämpligt, kanske till och med olagligt, sexuellt beteende är en stor sak. Risken att en felaktigt anklagad person hamnar i en djup personlig och professionell kris är stor. Å andra sidan finns, om misstänkt beteende sopas under mattan eller viftas bort som en tonårsromans, en risk att unga personer utsätts för systematiska sexuella övergrepp. Något som kan skada en ung människa för livet.
Våga kommentera olämpligheter
– Jag har träffat många offer som önskat att de skulle bli påkomna, som hoppats att någon i omgivningen skulle ha frågat eller slagit larm så att relationen hade kunnat komma upp på bordet, berättar Börje Svensson.
Här krävs att vi som finns runt omkring vågar säga till. I bästa fall kan det avbryta en olämplig relation innan den lett till skada, menar han.
Många förövare han möter har undvikit att själva reflektera nämnvärt över sitt agerande tills dess att någon utifrån påpekat olämpligheten i det de håller på med. Därefter är det vanligt att de länge helt förnekar, eller skyller allt på den unga person de utsatt.
– Men att omvärlden reagerar och säger ifrån när de ser någonting olämpligt är ofta ett måste för att en ung person som utsatts ska kunna bryta med förövaren och återfå förtroendet för andra vuxna.
(Utdrag ur artikel i tidningen Ridsport den 13 april 2017.)
Text: Mia Sahl
//liten artikel//
Prata mer om det
– på alla nivåer
Det förebyggande arbetet är det allra viktigaste om man vill minska antalet övergrepp inom ridsporten.
– Det är ett ansvar som förbundet har tillsammans med klubb- och ridskoleledningarna, menar experten.
Moa Mannheimer är psykolog och centrumchef på Barnafrid, ett nationellt kunskapscenter med uppdrag att samla och sprida kunskap om våld och andra övergrepp mot barn.
Att slå larm när man ser någonting olämpligt är viktigt. Men för att det ens ska vara möjligt krävs förebyggande arbete. Organisationen behöver ständigt uppdatera sig ovh förbereda sig på att hantera frågor som rör olämpliga relationer och sexuellt avvikande beteenden.
– Det handlar om att från ledningshåll, exempelvis förbundet eller ledningen för en klubb eller ridskola, vara tydlig med hur man arbetar med frågor som rör lika värde och respekt, säger Moa Mannheimer.
Och det handlar inte bara om att prata om solklara övergrepp.
– Vad gör vi om vi tycker att någon är en aning gränslös eller skämtar olämpligt om sex? Det krävs att man visar från ledningens sida att man har en plan, så att alla vet hur man ska bete sig när frågor av det slaget kommer upp, säger Moa Mannheimer.
– Har du en oro så ska du kunna dela den med din chef, en kollega eller en föreståndare, även om du inte har bevis eller kan visa på exakt vad som hänt, fortsätter hon.
– Vi vet att sådant här händer och vi jobbar mot det. Det är den signalen som måste sändas ut. Det gör man inte en gång om året, det är ett arbete som måste pågå ständigt och öppet, genom samtal, diskussioner och dialoger inom både arbets- och elevgrupper.
Förebyggande arbete på klubbninvå
• Låt alla på klubben ofta vara med och diskutera och resonera kring gränsdragning, vad är okej, vad är inte okej?
• Sätt upp en tydlig värdegrund och diskutera den ofta, både med elever och anställda.
• Ha en tydlig handlingsplan för hur ärenden som rör olämpligt beteende skall hanteras. Vem ska man prata med, hur tas det vidare?
• Uppdatera tränarkurserna, de bör innehålla mycket information och utbildning i ämnet.
• Finns misstanke om pågående övergrepp eller olämpliga relationer, ta upp det med de inblandade. Tala om att det inte är okej.
• Skuldbelägg inte offret, det är alltid den vuxnes ansvar att avstå olämpligt beteende.
Det är vanligt att utsatta brottsoffer till en början ljuger om hur det ligger till.
– Som vuxen eller jämnårig kompis gäller att man inte sluta fråga, förklarar Ulla Thorslund.
Upprepade frågor från omgivningen kan ändra den utsatta personens inställning till det som händer och bli en väg ut ur övergreppen.
Etiketter som förminskar
Jag lyssnade på Tom Alandhs sommarprat och slogs av hans nyfikenhet på människor. Inte nyfiken på det man omedelbart ser eller känner till hos en person utan det som finns bakom det som inte syns, det som finns under ytan. Han berättade om den kultur som rådde på Sveriges Television när han på sextiotalet började som reporter. Intervjuaren fick inte synas i bild. Allt ljus skulle lysa på den som blev intervjuad. Tystnaden och inväntandet av den andres reflexioner var en viktig del. Den som blev intervjuad skulle ges utrymme att tänka efter innan hon svarade. Tom Alandh verkar ha varit speciellt intresserad av människor som det inte gått så bra för. Sprickorna i fasaden. Hur kommer det sig att vissa personer som verkat ha haft förutsättningar att lyckas dragits ner i missbruk och isolering? Med ömhet beskriver han sin relation med en barndomskamrat som då var honom överlägsen i allt. Kamraten var bättre än Tom i idrott, starkare, snyggare, läste litterära böcker när Tom bara läste serietidningar. Efter fyrtiosju år träffas de igen. Då bor skolkamraten i en etta i en Stockholmsförort. Han har missbrukat kraftigt, blivit överviktig, haft psykiska problem, äter tolv olika mediciner varje dag, bland annat mot diabetes, inga tänder i överkäken. Dock bågnar den lilla lägenhetens väggar av böcker och golvet är belamrat med stora konstböcker. Bilder av Tolstoy, Strindberg, Dan Andersson och Kafka sitter på väggarna. ”Egentligen hade jag velat plugga, men jag blev murare istället. Inte så länge, för ångesten tog mig. Ut och in under trettio år på S:t Göran…”
Det jag slås av i Tom Alandhs sommarprat är hans nyfikenhet för detaljer. Han förstår att det inte går att förklara mänskligt beteende, det går bara att beskriva och att ödmjukt reflektera över varför det går bra för somliga och dåligt för andra. Det är mötet, det respektfulla mötet med den Tom Alandh möter, vare sig det är en lyckad eller mindre lyckad person, som alltid är i fokus. Aldrig han själv som person.
Varför skriver jag om detta? För jag kan inte undvika att jämföra Tom Alandhs humana människosyn med den som råder inom Kriminalvården och även psykiatrin. Där är människan sin dom och sin diagnos. I fängelset mötte jag en man, som suttit i fängelse upprepade gånger. Vid varje gripande hade han blivit personundersökt och vid varje personundersökning hade man etiketterat honom med nya diagnoser. När jag träffade honom hade han ”roat” sig med att sammanställa alla diagnoser han fått genom åren. Listan blev lång: Personlighetsstörd. Bristande verklighetsuppfattning. Antisocial personlighetsstörning. Allvarlig personlighetspatologi med narcissistiska, paranoida och antisociala drag. Paranoia erotika (svartsjukeparanoia). Hämningslös. Tvångsmässigt beteende, gränsande till besatthet. Brist på helhetsförståelse. Neuropsykiatrisk funktionsstörning med autistiska drag. Omogen personlighet. Sexuellt perverterat beteende. Grav empatistörning. Brist på skuldkänslor. Flyktbeteende och bortförklarande attityd. Kriminellt beteende. Farlig och våldsam. Rå och hänsynslös. Hotfull och aggressiv. Lider av självömkan. Sexuellt avvikande beteende. Hög grad av psykopati. Borderline.
Tjugoen negativa omdömen, diagnoser om man så vill. Kan en människa vara alltigenom destruktiv? Diagnoser förmedlar en bild av en människa och därigenom en självbild hos den som är föremål för bedömningarna. Mannen med en långa diagnoslistan var hatisk till rättsväsendet och dess representanter. Med mig ville han inte prata mer än några få gånger. Fullt begripligt eftersom även jag arbetade inom kriminalvården.Kriminalvårdens diagnoser, tester, riskbedömningar och ständiga kontroller förtingligar den dömde och motverkar medmänskliga möten, som är själva grunden för förändring. Varje etikett man sätter på en människa är ett förminskande. Diagnoser kan säga något om en människas psyke, men inte allt. Det finns så oerhört mycket mer att upptäcka om man är nyfiken; som Tom Alandh.
Brottsprovokation rimlig då det gäller grooming
”Det här är inte jag. Jag är inte här. Jag vet inte vad du pratar om.” Så säger sexköparen som tror att han bestämt träff med en 12 årig flicka för en ”avsugning” eller kanske ett ”knull”, men istället konfronteras med Aftonbladets reportrar.
Mannen som ville köpa sex med ett barn är cirka fyrtio år och vd på ett företag. Hur kan man förstå att en väletablerad man, kanske med hustru och barn, riskerar sig själv, sin familj, sina vänner, sin sociala tillhörighet för att i mörka natten köpa sex med ett barn?
Jag har träffat honom. Inte just han, men sådana som han är. Män som riskerat allt för att ha sex med ett barn. Familj, vänner, arbete och arbetskamrater. Och blivit ertappade. Allt förlorade de. På fängelset var det bara deras olyckliga föräldrar som fortfarande höll kontakt med dem.
”Det här är inte jag. Jag är inte här” kan vara en ledtråd för att försöka förstå hur det kan fungera i huvudet på en groomare, alltså en person som med en manisk intensitet, i sexuellt syfte söker nätkontakter med barn och ungdomar. Det tillstånd av sexuell upphetsning de försätter sig i är totalt egocentrisk. Någon känsla för ömsesidighet existerar inte i deras sexuellt omtöcknade hjärnor. De ser det som en lek där de bestämmer reglerna. Deras för tillfället omnipotenta hjärnor kalkylerar inte med risken att åka fast. Risken är en del av den sexuella upphetsningen. Risken måste finnas, men de bryr sig inte eftersom de skjuter ifrån sig frågor som rätt och fel, lagligt och olagligt, moral och omoral. Tiden upphör. De befinner sig i ett ångestfritt spännande nu. Att polisen kan komma och ta dem existerar inte just då. Och sen när det händer. Uppvaknandet, chocken… ”Det här är inte jag. Jag är inte här. Jag vet inte vad du pratar om.” Bubblan spricker. De är tillbaka i verkligheten. Ångest, självmordstankar.
Vid gripandet kommer chocken. Bortföklaringarna, förnekandena av det uppenbara; att det är han, att han är där och han vet vad de talar om. Men när chocken släpper och han inser att han ohjälpligt har målat in sig i ett hörn och raserat allt han byggt upp. Då kan han vara mottaglig för hjälp. Då kanske han kan börja ifrågasätta sitt dubbelliv, erkänna och börja om från ruta ett. Kanske, ibland kan det vara så. Men då måste allt hemligt upp på bordet. Det går inte att göra som rökaren som slutar röka, men behåller ett paket cigaretter i byrålådan, i fall…
Min bild av groomaren är att han känner sig tom, nedstämd och missbelåten med sitt liv. Han beskriver odefinierbara känslor av tomhet. Han har lätt att tröttna när han företar sig något. Det finns något grandiost över honom. Inte extrovert grandios. Det är i det fördolda som han känner sig mäktig. Att nätövergreppen är olagliga ökar hans känsla av makt. Maktkänslan är ingen lycklig känsla, men den raderar bort tomhetskänslan.
De nätrelaterade sexualbrotten har under senare år ökat lavinartat. Just nu pågår flera rättegångar. Offren är flera hundra. Sadistiska groomare som genom hot tvingar unga flickor att utföra sexuella handlingar på sig själva annars sprider de bilderna till alla hennes vänner på nätet. Inför ett sådant hot vågar flickorna inte annat än att lyda. Att synas på nätet är att finnas. En flicka som blivit utsatt på det sättet sa: ”Nu har jag raderat mina kontakter så nu finns jag inte.”
Lättillgängligheten, anonymiteten i kombination med unga människors behov av bekräftelse genom att synas på nätet är, som jag ser det, den huvudsakliga orsaken till att dessa brott ökar. Inom oss finns endast en tunn hinna mellan omsorg och grymhet, mellan egoism och medkänsla. I mörkret, framför datorn, kan en frustrerad och moralupplöst person som surfar runt i porrträsket begå handlingar som han inte skulle begått om han inte haft tillgång till dessa sidor på nätet.
Den digitala slummen finns endast ett knapptryck bort i varje hem. Lagen om grooming är för tandlös. Många anmälningar, men få åtal. Brotten är svåra att bevisa. Man borde överväga att ge polisen möjlighet att använda samma metod som Aftonbladets reportrar. När det gäller grooming är jag en anhängare av brottsprovokation.