Det finns en myt som alltjämt florerar; att de flesta förövare av sexuella övergrepp själva varit offer. Så är det inte, men det är en riskfaktor. En undersökning som Cecilia Kjellgren, doktor i socialt arbete, gjorde visade att ungefär en tredjedel av unga manliga förövarna själva hade varit sexuellt utnyttjade[1].
När vi på Rädda Barnen gick igenom hur många som själva varit sexuellt utnyttjade av de unga förövare vi haft i behandling, visade det sig att drygt 20% hade varit det[2]. Det innebär att mellan sjuttio och åttio procent unga förövare av sexuella övergrepp inte själva har varit sexuellt utnyttjade.
Men det är som sagt en riskfaktor. Hur kan det komma sig? Det lidande ett offer för sexuella övergrepp utsätts för borde väl istället få honom att inte göra samma sak mot någon annan? Barn som utsätts för våld riskerar att bli mer våldsbenägna, barn som utsätts för våldet sexuella övergrepp riskerar att själv göra likadant mot någon annan. Varför kan vissa människor känna ett inre tvång att upprepa en handling som de själva lidit och tagit skada av?
För att förstå det måste man försöka sätta sig in i det psykologiska begreppet ”upprepningstvång”. Upprepningstvånget är bortträngda impulser från traumatiska situationer som om och om igen strävar efter att övervinna skräcken den traumatiska händelsen framkallat. Upprepningstvånget är alltså ett lösningsförsök på en skrämmande upplevelse. Men istället för att lösa problemet hamnar individen i ett ”ältande” som snarare verifierar att han har problem än reparerar skadan.
Upprepningssituationerna kan uppstå då den traumatiserade personen möter situationer som liknar den händelsen som skrämde honom. De kan även uppstå genom att personen själv söker sig till liknande situationer eller själv iscensätter dem. Den hjälplöshet offret kände vid övergreppet kan lindras genom att utsätta och skaffa sig fysisk kontroll och destruktiv maktutövning över någon annan. En kortsiktig ångestlindring som inte leder till bättring utan tvärtom.
När vi utsätts för skrämmande händelser känner vi ett starkt behov av att berätta om det vi varit med om. Att återberätta är ett naturligt sätt att integrera och ”smälta” svårsmälta händelser. Blir vi, på vägen hem från jobbet, vittne till en svår trafikolycka, kan vi inte sätta oss vid matbordet utan att återberätta det vi upplevt. Om vi inte har någon som lyssnar blir det svårare att lägga händelsen bakom oss.
Sexuella övergrepp handlar om tystnad, hemlighetsmakeri och skam. Det är svårt för ett offer att berätta om sina upplevelser och känslor. Offer som får möjlighet att gå i behandling löper mycket liten risk att hamna i ett upprepningstvång och fortsätta att utsätta andra och sig själv för destruktiva handlingar.
Därför måste vi våga fråga och våga lyssna om vi misstänker att någon vi känner har varit utsatt för övergrepp.
Vill du läsa mer kan du beställa boken ”Unga Förövare” (se fotnot).
[1] Kjellgren, C. (2000). Ungdomar som förgriper sig sexuellt. Expertrapport, Stockholm: socialstyrelsen
[2] Svensson, Nyman, Risberg. (2001) Unga förövare – sexuella övergrepp och behandling. Rädda Barnen.