I början på 1990 talet var jag med att starta och utveckla Rädda Barnens Pojkmottagning. En terapeutisk mottagning huvudsakligen inriktad på att hjälpa sexuellt utnyttjade pojkar att bearbeta sina trauman. Trots att sambandet mellan att själv varit sexuellt utnyttjad och att göra övergrepp på någon annan är mycket litet, tog det inte så lång tid innan vi hade ett offer i behandling som också hade förgripit sig sexuellt på någon annan.

När vi började undersöka hur vanligt det är att ungdomar begår sexuella övergrepp fann vi till vår förvåning att mellan 20 – 30% av alla sexuella övergrepp begås av personer  under 18 år. Den vanligaste åldern på de unga förövarna är 14 år.

Vi började inse hur ”lönsamt” det är att hjälpa en ung förövare att sluta begå övergrepp och därför utvidgade vi de terapeutiska erbjudanden till att även innefatta unga förövare. Dels hjälper man en ung människa som tidigt i livet kommit ur kurs med sig själv tillbaka till ett normalt liv dels hjälper man alla de potentiella offer den unga personen skulle kunna ha förgripit sig på om han inte fått hjälp att sluta. Med hjälp av ungdomens familjenätverk visade det sig att vi inte sällan med ganska begränsade terapeutiska insatser kunde åstadkomma stor förändring. De var sällsynt att en ung förövare vi haft i behandling återföll i att göra övergrepp.

Ett barn som begått sexuella övergrepp har naturligtvis begått en grovt felaktig handling. Offren lider lika mycket oavsett om förövaren är femton, tjugo eller trettio år. Men ju yngre förövaren är desto sämre överblick har han över konsekvenserna av det övergrepp han begått. Det är därför man har en straffmyndighetsålder och det är därför man inom rättsväsendet dömer annorlunda om det handlar om en person under arton år.

Den hetsjakt och den internetmobbning den unga förövaren i Bjästa får utstå är inte bara inhuman, den är också ineffektiv som försök att förändra honom till det bättre. När en person begår en övergreppshandling vare sig han är ung eller gammal avmänskligar han sitt offer. Under övergreppet finns ingen ömsesidighet, det sker enbart på förövarens villkor.

När omgivningen sedan avmänskligar förövaren; vill låsa in honom och slänga bort nyckeln, vill hänga ut honom på skampålen internet, då förstärker man den inhumana sidan hos förövaren. Han blir mer hatisk i sitt utanförskap. Han identifierar sig med de hatade och det blir svårare att hjälpa honom att bygga upp och reparera hans bristande medkänsla för andra.