”Pedofiler kan botas”

Inför kvällens Uppdrag granskning:

Expert: ”Pedofiler kan botas”

Publicerad 13 april, 2011 – 16:29

PEDOFILI ”Det går inte att bota en pedofil” basuneras det ut i alla sammanhang då sexuella övergrepp på barn diskuteras. Men det har faktiskt hänt att jag tillsammans med vårdarna på fängelset ”botat pedofiler”. Personer som varit dömda för sexuella övergrepp på barn, som efter frigivning inte återfallit i brott och som dessutom utvecklats till att intressera sig för vuxenrelationer. Det skriver psykoterapeuten Börje Svensson.

”Det går inte att bota en pedofil” basuneras det ut i alla sammanhang då sexuella övergrepp på barn diskuteras. Vad är en pedofili? Det är en psykiatrisk diagnos. Tre kriterier måste uppfyllas för att diagnosen ska kunna ställas:

1.      Personen har under en period av minst sex månader haft upprepade, intensiva sexuellt upphetsande fantasier, haft sexuella driftsimpulser eller utövat beteenden som involverat ett eller flera barn som ännu inte puberterat.

2.      Fantasierna, sexualdriften eller beteendena medför påtagliga besvär för personen att fungera socialt.

3.      Personen ifråga är minst 16 år och minst 5 år äldre en de barn som är föremål för hans sexuella fantasier och/eller för hans sexuella handlingar.

Det har faktiskt hänt att jag tillsammans med vårdarna på fängelset ”botat pedofiler”. Personer som varit dömda för sexuella övergrepp på barn, som efter frigivning inte återfallit i brott. Personer som dessutom utvecklats till att intressera sig för vuxenrelationer. På grund av dåligt självförtroende har de tidigare inte vågat utveckla intima relationer med vuxna. I fängelset, genom behandlingen och mänskligt bemötande, har de sedan vågat ta steget från sexuellt intresse för barn till att intressera sig för vuxna partners.

Då var han ingen riktig pedofil, kan man kontra med när jag beskriver ett sådant exempel.

Kanske det, men man hamnar i ett ”Moment 22 resonemang”. Om en pedofil slutar att intressera sig för barn så var han ingen pedofil; för de går inte bota.

På det spåret kommer man ingen vart. Dessutom är det inte så intressant eftersom många som döms för sexuella övergrepp på barn inte diagnostiseras som pedofiler; de uppfyller inte kriterierna. Trots det har de förgripit sig sexuellt på barn.

Att vara pedofil är alltså inget brott, men att förgripa sig sexuellt på ett barn är ett mycket allvarligt brott. Att behandling kan hjälpa sexualbrottslingar att sluta begå brott vet man. Sen är det svårt att urskilja vad ett enskilt kognitivt behandlingsprogram som ROS åstadkommer jämfört med andra insatser. En intagen på en svensk sexualbrottsavdelning blir föremål för många parallella vårdinsatser. Det tillsätts en kontaktperson som under hela fängelsestraffet försöker prata med fången, få honom att ta ansvar för det han gjort och tänka annorlunda inför framtiden. Det erbjuds fyra, fem olika kognitiva behandlingsprogram där flera går ut på att få den dömde att bryta sitt övergreppsmönster. Och det erbjuds individualterapi.

Men det viktigaste för att skapa förändring är inte innehållet i behandlingsprogrammen utan relationen mellan behandlarna och vårdarna. Att relationen får en sådan kvalitet att den dömde själv vill förändring. Då fungerar också behandlingsprogrammen. Trots de grova och avskyvärda brotten sexualbrottslingar begått måste de av oss professionella få ett mänskligt bemötande utan att för den skull sopa brottet under mattan. De måste känna att det är meningsfullt för dem att förändra sitt liv. De måste tro att det finns en framtid. Utan människovärde kan man inte utveckla sin medkänsla för andra, och då blir man fortsatt farlig.

Sexualbrott har låg återfallsfrekvens, ca 10%.  Vad det gäller tillgreppsbrott återfaller 65% efter tre år. Av de som sitter i fängelse för våldsbrott återfaller ca 35% efter tre år och rattfyllerister har 20% återfall efter samma tid. Men det innebär inte att Kriminalvården kan luta sig tillbaka och vara nöjd när det gäller återfallsfrekvensen för sexualbrott.  Där är det en nollvision som måste gälla även om man aldrig når dit.

Även om vi i Sverige idag inte får kontrollera frigivna brottslingar med gps sändare, inte heller får göra husrannsakningar utan brottsmisstanke, så befinner vi oss inte så långt ifrån Californien. På olika webbsaiter hängs dömda sexualbrottslingar ut med namn och adress. Arbetskamrater och före detta vänner bryter omedelbart kontakten när brotten uppdagas. De enda som brukar finnas kvar är den dömdes föräldrar. Sitt barn överger man vanligtvis inte oavsett vad det gjort.

Så här uttryckte sig en sexualbrottsling som avtjänat sitt straff och varit frigiven sedan två år:

”Det första är ensamheten man slås av. Man kan komma ut och tänka; det här är glädjens dag. Men för den övriga världen finns man fortfarande inte. Man befinner sig i den övriga världen, men kommer inte in i den för att man tappat sitt sociala nätverk. Att starta på nytt är som att emigrera till Sverige. Man blir en slags invandrare i sitt eget land genom att man saknar sociala kontakter. Sådana som jag finns i samhället men vi får inte synas.”

Jag tror inte på ett samhälle där man gödslar på rädslan genom att utpeka en grupp brottslingar som så farliga att man måste göra undantag i rättspraxis just för den gruppen. Det finns många faror vi måste leva med. Rattfyllerister kan köra ihjäl våra barn. Narkomaner kan sälja knark till barn. Rånare kan utsätta både barn och vuxna för livsfara. Det går inte att kontrollera alla i alla situationer och för all framtid.

Däremot skulle jag vilja att man i domen mot sexualbrottslingar inkluderar en lång period av öppenvårdsbehandling, en tid som sträcker sig längre än det obligatoriska övervakningsåret. Behandlingen på fängelset är teori. Det är när de kommer ut som det visar sig om den haft effekt.

Själv vill jag leva i ett samhälle där den som begått en brottslig handling ska straffas och där samhället gör så mycket som möjligt för att brottslingen inte sak återfalla i brott. När han avtjänat sitt straff och sin övervakningstid och behandling ska han ges en ny möjlighet att leva ett någotsånär normalt liv. Där återstår mycket arbete både vad gäller sexualbrottslingar och andra farliga personer.

Börje Svensson, Leg psykoterapeut med lång erfarenhet av behandling av sexualbrottsoffer på Rädda Barnen och lång erfarenhet av behandling av dömda sexualbrottslingar på Norrtäljefängelset.

Comments are closed.