Archive for the ‘Sexuella övergrepp’ Category

Fördömandet av Paolo Roberto har spårat ur

Nu går drevet igen

En känd och omtyckt tevepersonlighet har köpt sex av en prostituerad. Nu råder beröringsskräck. I media läser man inte ”sexköp med böter som påföljd”. Nu är det ”betald våldtäkt” det handlar om. Ingen vill kopplas ihop med Paolo Roberto. Hans goda mat blev äcklig, smittad av det skamliga sexköpet, och bortplockad från affärernas hyllor. Hans extrema fysiska livsstil, som haft många följare, har nu blivit falsk och motbjudande.

Nu ska Paolo Roberto raderas från det offentliga livet och förpassas till papperskorgen. Det är så många som snabbt vill positionera sig och fördöma. Att försöka reflektera när alla vindar blåser åt samma håll känns nästan farligt. Den som gör det riskerar att försvinna i samma papperskorg.

Söker förhöjd livskänsla

Paolo Roberto själv säger att han lider av ett självskadebeteende. När han har det som bäst måste han förstöra för sig själv. Den här gången blev det sexköp. Ingen orimlig tanke. Det är inte ovanligt att framgångsrika personer tar destruktiva risker där de sätter hela sin karriär på spel. I det extrema risktagande bor en förhöjd livskänsla, en kick, som den som har ett hål inom sig och som lätt blir uttråkad kan dras till.

Det totala fördömandet från omgivningen driver dessa personer ut i tystnadens och hemlighetsmakeriets mörker.

Själv har jag under trettio år direkt och indirekt behandlat förövare. Parallellt med det har jag i Rädda Barnens regi behandlat offer för sexuella övergrepp. Sedan några år tillbaka är jag handledare på en behandlingsenhet inom Stockholms socialförvaltning som heter KAST (köp av sexuella tjänster). Till KAST söker sig sexköpare och dessutom porrmissbrukare, som fastnat i sitt missbruk. Behandlingen är lyckad. Enligt behandlarnas egna beräkningar har cirka nittio procent av sexköparna slutat köpa sex när behandlingen är avslutad.

Hat och förakt hjälper inte

Om man ska förändra en sexköpare hjälper inte hat och förakt även om gärningarna de begår är moraliskt och mänskligt avskyvärda. Det är genom att skapa samarbetsallians där man stärker kränkarens vilja till förändring, ge hopp om att det går att hitta alternativa livsval, rent konkret analysera risksituationer och hitta strategier för att förhindra riskbeteenden. Det innebär inte att sopa problem under mattan eller att godta bortförklaringar.

Att köpa sex är en kränkande handling och ett utnyttjande. Men rent lagligt bedöms den inte som ett sexuellt övergrepp. Den som säljer sex är inte ett offer i lagens mening. Hon är ett vittne till det olagliga sexköpet. Det är staten som är målsägare. Paradoxalt nog är sexköp ett brott mot staten. En konstig konstruktion delvis på grund av att man konstruerat en lag där köpet är olagligt men inte försäljningen.

Det som är en fördel med lagen är att en gripen sexköpare inte sällan vänder sig till KAST för behandling då han blivit lagförd och bötfälld. Lagen har dels en preventiv verkan, men även en motiverande verkan för att få sexköparen att ta steget till behandling.

Fördömandet försvårar bättringen

Att socialt dödförklara dem som köpt sex är ingen bra metod för att skapa förändring. Det totala fördömandet från omgivningen driver dessa personer ut i tystnadens och hemlighetsmakeriets mörker. Att från den positionen söka hjälp till förändring är ett längre steg än om man liksom alkoholisten eller narkomanen kan prata med andra om sina problem utan att bli totalt fördömd.

Till dig Paolo, du är också välkommen att ta kontakt med KAST. Det är gratis.

Av Börje Svensson
Leg psykoterapeut

Läs debattartikeln på Expressen.se

Debattinlägg i SvD om förhör med barn

Texten nedan är inledningen på min debattartikel som publicerades under Brännpunkt i SvD den 10/2 2013.

“När ett sexuellt utsatt barn förhörs av polis sker det vanligtvis i ett så kallat barnahus. Tanken är bra men löser inte svårigheterna som barnen tvingas utstå i samband med förhöret, skriver psykoterapeut Börje Svensson.”

Läs artikeln på SvD.se i sin helhet här.

“De mest hatade” en bok om sexualbrottslingar.

De mest hatade tar huvudsakligen avstamp i det arbete jag under drygt tio år utfört på Norrtäljefängelsets sexualbrottsavdelning. Men boken handlar inte så mycket om behandling som om de tankar jag fått och reflexioner jag har gjort i mötet med den manliga sexualbrottslingen. Hur är det att vara pedofil? Vem är det och hur blir man sån? I boken väcks frågor om vilka konsekvenser brottet får – hur blir livet för offret? För anhöriga och närstående?

Parallellt med arbetet i fängelset har jag varit handledare för poliser och åklagare som utreder sexualbrott mot barn. Därigenom har jag fått stor insikt i både sexualförbrytarnas gärningar och offrens reaktioner.

För att bekämpa sexuella övergrepp behöver vi öka vår kunskap om både offer och förövare och förstå människorna bakom brotten. Den här boken är ett försök att förmedla insikt och att rikta blicken bortom schablonerna.

Boken kommer ut i april 2012 på Ordfronts förlag. Författare Börje Svensson. Den kan förbeställas via förlaget.

Läs mer om boken här i Ordfronts Vårkatalog för 2012, katalogen är i pdf-format och artikeln om De mest hatade finner du på sidan 16.

 

“Pedofiler kan botas”

Inför kvällens Uppdrag granskning:

Expert: ”Pedofiler kan botas”

Publicerad 13 april, 2011 – 16:29

PEDOFILI ”Det går inte att bota en pedofil” basuneras det ut i alla sammanhang då sexuella övergrepp på barn diskuteras. Men det har faktiskt hänt att jag tillsammans med vårdarna på fängelset ”botat pedofiler”. Personer som varit dömda för sexuella övergrepp på barn, som efter frigivning inte återfallit i brott och som dessutom utvecklats till att intressera sig för vuxenrelationer. Det skriver psykoterapeuten Börje Svensson.

”Det går inte att bota en pedofil” basuneras det ut i alla sammanhang då sexuella övergrepp på barn diskuteras. Vad är en pedofili? Det är en psykiatrisk diagnos. Tre kriterier måste uppfyllas för att diagnosen ska kunna ställas:

1.      Personen har under en period av minst sex månader haft upprepade, intensiva sexuellt upphetsande fantasier, haft sexuella driftsimpulser eller utövat beteenden som involverat ett eller flera barn som ännu inte puberterat.

2.      Fantasierna, sexualdriften eller beteendena medför påtagliga besvär för personen att fungera socialt.

3.      Personen ifråga är minst 16 år och minst 5 år äldre en de barn som är föremål för hans sexuella fantasier och/eller för hans sexuella handlingar.

Det har faktiskt hänt att jag tillsammans med vårdarna på fängelset ”botat pedofiler”. Personer som varit dömda för sexuella övergrepp på barn, som efter frigivning inte återfallit i brott. Personer som dessutom utvecklats till att intressera sig för vuxenrelationer. På grund av dåligt självförtroende har de tidigare inte vågat utveckla intima relationer med vuxna. I fängelset, genom behandlingen och mänskligt bemötande, har de sedan vågat ta steget från sexuellt intresse för barn till att intressera sig för vuxna partners.

Då var han ingen riktig pedofil, kan man kontra med när jag beskriver ett sådant exempel.

Kanske det, men man hamnar i ett ”Moment 22 resonemang”. Om en pedofil slutar att intressera sig för barn så var han ingen pedofil; för de går inte bota.

På det spåret kommer man ingen vart. Dessutom är det inte så intressant eftersom många som döms för sexuella övergrepp på barn inte diagnostiseras som pedofiler; de uppfyller inte kriterierna. Trots det har de förgripit sig sexuellt på barn.

Att vara pedofil är alltså inget brott, men att förgripa sig sexuellt på ett barn är ett mycket allvarligt brott. Att behandling kan hjälpa sexualbrottslingar att sluta begå brott vet man. Sen är det svårt att urskilja vad ett enskilt kognitivt behandlingsprogram som ROS åstadkommer jämfört med andra insatser. En intagen på en svensk sexualbrottsavdelning blir föremål för många parallella vårdinsatser. Det tillsätts en kontaktperson som under hela fängelsestraffet försöker prata med fången, få honom att ta ansvar för det han gjort och tänka annorlunda inför framtiden. Det erbjuds fyra, fem olika kognitiva behandlingsprogram där flera går ut på att få den dömde att bryta sitt övergreppsmönster. Och det erbjuds individualterapi.

Men det viktigaste för att skapa förändring är inte innehållet i behandlingsprogrammen utan relationen mellan behandlarna och vårdarna. Att relationen får en sådan kvalitet att den dömde själv vill förändring. Då fungerar också behandlingsprogrammen. Trots de grova och avskyvärda brotten sexualbrottslingar begått måste de av oss professionella få ett mänskligt bemötande utan att för den skull sopa brottet under mattan. De måste känna att det är meningsfullt för dem att förändra sitt liv. De måste tro att det finns en framtid. Utan människovärde kan man inte utveckla sin medkänsla för andra, och då blir man fortsatt farlig.

Sexualbrott har låg återfallsfrekvens, ca 10%.  Vad det gäller tillgreppsbrott återfaller 65% efter tre år. Av de som sitter i fängelse för våldsbrott återfaller ca 35% efter tre år och rattfyllerister har 20% återfall efter samma tid. Men det innebär inte att Kriminalvården kan luta sig tillbaka och vara nöjd när det gäller återfallsfrekvensen för sexualbrott.  Där är det en nollvision som måste gälla även om man aldrig når dit.

Även om vi i Sverige idag inte får kontrollera frigivna brottslingar med gps sändare, inte heller får göra husrannsakningar utan brottsmisstanke, så befinner vi oss inte så långt ifrån Californien. På olika webbsaiter hängs dömda sexualbrottslingar ut med namn och adress. Arbetskamrater och före detta vänner bryter omedelbart kontakten när brotten uppdagas. De enda som brukar finnas kvar är den dömdes föräldrar. Sitt barn överger man vanligtvis inte oavsett vad det gjort.

Så här uttryckte sig en sexualbrottsling som avtjänat sitt straff och varit frigiven sedan två år:

”Det första är ensamheten man slås av. Man kan komma ut och tänka; det här är glädjens dag. Men för den övriga världen finns man fortfarande inte. Man befinner sig i den övriga världen, men kommer inte in i den för att man tappat sitt sociala nätverk. Att starta på nytt är som att emigrera till Sverige. Man blir en slags invandrare i sitt eget land genom att man saknar sociala kontakter. Sådana som jag finns i samhället men vi får inte synas.”

Jag tror inte på ett samhälle där man gödslar på rädslan genom att utpeka en grupp brottslingar som så farliga att man måste göra undantag i rättspraxis just för den gruppen. Det finns många faror vi måste leva med. Rattfyllerister kan köra ihjäl våra barn. Narkomaner kan sälja knark till barn. Rånare kan utsätta både barn och vuxna för livsfara. Det går inte att kontrollera alla i alla situationer och för all framtid.

Däremot skulle jag vilja att man i domen mot sexualbrottslingar inkluderar en lång period av öppenvårdsbehandling, en tid som sträcker sig längre än det obligatoriska övervakningsåret. Behandlingen på fängelset är teori. Det är när de kommer ut som det visar sig om den haft effekt.

Själv vill jag leva i ett samhälle där den som begått en brottslig handling ska straffas och där samhället gör så mycket som möjligt för att brottslingen inte sak återfalla i brott. När han avtjänat sitt straff och sin övervakningstid och behandling ska han ges en ny möjlighet att leva ett någotsånär normalt liv. Där återstår mycket arbete både vad gäller sexualbrottslingar och andra farliga personer.

Börje Svensson, Leg psykoterapeut med lång erfarenhet av behandling av sexualbrottsoffer på Rädda Barnen och lång erfarenhet av behandling av dömda sexualbrottslingar på Norrtäljefängelset.