”Upplevelser måste bearbetas. Att återse den person som man blivit traumatiserad av – och ställa denne till svars – kan vara till stor hjälp i rehabiliteringen för ett brottsoffer. När nu Socialstyrelsen utvärderar den så kallade medlingslagen måste först och främst ordet medling bort. Medling antyder förlåtelse. Det borde heta förövarkonfrontation. Förövaren ska inte heller ha makt att säga nej till en konfrontation, utan måste stå till förfogande om hans offer så önskar, skriver Olof Risberg och Börje Svensson.”

Läs hela debattinlägget här på DN Debatt.

De mest hatade tar huvudsakligen avstamp i det arbete jag under drygt tio år utfört på Norrtäljefängelsets sexualbrottsavdelning. Men boken handlar inte så mycket om behandling som om de tankar jag fått och reflexioner jag har gjort i mötet med den manliga sexualbrottslingen. Hur är det att vara pedofil? Vem är det och hur blir man sån? I boken väcks frågor om vilka konsekvenser brottet får – hur blir livet för offret? För anhöriga och närstående?

Parallellt med arbetet i fängelset har jag varit handledare för poliser och åklagare som utreder sexualbrott mot barn. Därigenom har jag fått stor insikt i både sexualförbrytarnas gärningar och offrens reaktioner.

För att bekämpa sexuella övergrepp behöver vi öka vår kunskap om både offer och förövare och förstå människorna bakom brotten. Den här boken är ett försök att förmedla insikt och att rikta blicken bortom schablonerna.

Boken kommer ut i april 2012 på Ordfronts förlag. Författare Börje Svensson. Den kan förbeställas via förlaget.

Läs mer om boken här i Ordfronts Vårkatalog för 2012, katalogen är i pdf-format och artikeln om De mest hatade finner du på sidan 16.

Inför kvällens Uppdrag granskning:

Expert: ”Pedofiler kan botas”

Publicerad 13 april, 2011 – 16:29

PEDOFILI ”Det går inte att bota en pedofil” basuneras det ut i alla sammanhang då sexuella övergrepp på barn diskuteras. Men det har faktiskt hänt att jag tillsammans med vårdarna på fängelset ”botat pedofiler”. Personer som varit dömda för sexuella övergrepp på barn, som efter frigivning inte återfallit i brott och som dessutom utvecklats till att intressera sig för vuxenrelationer. Det skriver psykoterapeuten Börje Svensson.

”Det går inte att bota en pedofil” basuneras det ut i alla sammanhang då sexuella övergrepp på barn diskuteras. Vad är en pedofili? Det är en psykiatrisk diagnos. Tre kriterier måste uppfyllas för att diagnosen ska kunna ställas:

1.      Personen har under en period av minst sex månader haft upprepade, intensiva sexuellt upphetsande fantasier, haft sexuella driftsimpulser eller utövat beteenden som involverat ett eller flera barn som ännu inte puberterat.

2.      Fantasierna, sexualdriften eller beteendena medför påtagliga besvär för personen att fungera socialt.

3.      Personen ifråga är minst 16 år och minst 5 år äldre en de barn som är föremål för hans sexuella fantasier och/eller för hans sexuella handlingar.

Det har faktiskt hänt att jag tillsammans med vårdarna på fängelset ”botat pedofiler”. Personer som varit dömda för sexuella övergrepp på barn, som efter frigivning inte återfallit i brott. Personer som dessutom utvecklats till att intressera sig för vuxenrelationer. På grund av dåligt självförtroende har de tidigare inte vågat utveckla intima relationer med vuxna. I fängelset, genom behandlingen och mänskligt bemötande, har de sedan vågat ta steget från sexuellt intresse för barn till att intressera sig för vuxna partners.

Då var han ingen riktig pedofil, kan man kontra med när jag beskriver ett sådant exempel.

Kanske det, men man hamnar i ett ”Moment 22 resonemang”. Om en pedofil slutar att intressera sig för barn så var han ingen pedofil; för de går inte bota.

På det spåret kommer man ingen vart. Dessutom är det inte så intressant eftersom många som döms för sexuella övergrepp på barn inte diagnostiseras som pedofiler; de uppfyller inte kriterierna. Trots det har de förgripit sig sexuellt på barn.

Att vara pedofil är alltså inget brott, men att förgripa sig sexuellt på ett barn är ett mycket allvarligt brott. Att behandling kan hjälpa sexualbrottslingar att sluta begå brott vet man. Sen är det svårt att urskilja vad ett enskilt kognitivt behandlingsprogram som ROS åstadkommer jämfört med andra insatser. En intagen på en svensk sexualbrottsavdelning blir föremål för många parallella vårdinsatser. Det tillsätts en kontaktperson som under hela fängelsestraffet försöker prata med fången, få honom att ta ansvar för det han gjort och tänka annorlunda inför framtiden. Det erbjuds fyra, fem olika kognitiva behandlingsprogram där flera går ut på att få den dömde att bryta sitt övergreppsmönster. Och det erbjuds individualterapi.

Men det viktigaste för att skapa förändring är inte innehållet i behandlingsprogrammen utan relationen mellan behandlarna och vårdarna. Att relationen får en sådan kvalitet att den dömde själv vill förändring. Då fungerar också behandlingsprogrammen. Trots de grova och avskyvärda brotten sexualbrottslingar begått måste de av oss professionella få ett mänskligt bemötande utan att för den skull sopa brottet under mattan. De måste känna att det är meningsfullt för dem att förändra sitt liv. De måste tro att det finns en framtid. Utan människovärde kan man inte utveckla sin medkänsla för andra, och då blir man fortsatt farlig.

Sexualbrott har låg återfallsfrekvens, ca 10%.  Vad det gäller tillgreppsbrott återfaller 65% efter tre år. Av de som sitter i fängelse för våldsbrott återfaller ca 35% efter tre år och rattfyllerister har 20% återfall efter samma tid. Men det innebär inte att Kriminalvården kan luta sig tillbaka och vara nöjd när det gäller återfallsfrekvensen för sexualbrott.  Där är det en nollvision som måste gälla även om man aldrig når dit.

Även om vi i Sverige idag inte får kontrollera frigivna brottslingar med gps sändare, inte heller får göra husrannsakningar utan brottsmisstanke, så befinner vi oss inte så långt ifrån Californien. På olika webbsaiter hängs dömda sexualbrottslingar ut med namn och adress. Arbetskamrater och före detta vänner bryter omedelbart kontakten när brotten uppdagas. De enda som brukar finnas kvar är den dömdes föräldrar. Sitt barn överger man vanligtvis inte oavsett vad det gjort.

Så här uttryckte sig en sexualbrottsling som avtjänat sitt straff och varit frigiven sedan två år:

”Det första är ensamheten man slås av. Man kan komma ut och tänka; det här är glädjens dag. Men för den övriga världen finns man fortfarande inte. Man befinner sig i den övriga världen, men kommer inte in i den för att man tappat sitt sociala nätverk. Att starta på nytt är som att emigrera till Sverige. Man blir en slags invandrare i sitt eget land genom att man saknar sociala kontakter. Sådana som jag finns i samhället men vi får inte synas.”

Jag tror inte på ett samhälle där man gödslar på rädslan genom att utpeka en grupp brottslingar som så farliga att man måste göra undantag i rättspraxis just för den gruppen. Det finns många faror vi måste leva med. Rattfyllerister kan köra ihjäl våra barn. Narkomaner kan sälja knark till barn. Rånare kan utsätta både barn och vuxna för livsfara. Det går inte att kontrollera alla i alla situationer och för all framtid.

Däremot skulle jag vilja att man i domen mot sexualbrottslingar inkluderar en lång period av öppenvårdsbehandling, en tid som sträcker sig längre än det obligatoriska övervakningsåret. Behandlingen på fängelset är teori. Det är när de kommer ut som det visar sig om den haft effekt.

Själv vill jag leva i ett samhälle där den som begått en brottslig handling ska straffas och där samhället gör så mycket som möjligt för att brottslingen inte sak återfalla i brott. När han avtjänat sitt straff och sin övervakningstid och behandling ska han ges en ny möjlighet att leva ett någotsånär normalt liv. Där återstår mycket arbete både vad gäller sexualbrottslingar och andra farliga personer.

Börje Svensson, Leg psykoterapeut med lång erfarenhet av behandling av sexualbrottsoffer på Rädda Barnen och lång erfarenhet av behandling av dömda sexualbrottslingar på Norrtäljefängelset.

Våld föder våld; ibland. Att lära sig lösa konflikter utan att använda våld är en förutsättning för att vi människor ska kunna leva i trygghet och utan rädsla. Impulsen att använda fysiskt våld finns inom oss och kan komma upp till ytan när vi ar arga, känner vanmakt eller är rädda. De flesta kan hantera sina inre impulser, men inte alla. Människor som själva blivit utsatta för våld eller andra kränkningar under sin uppväxt måste förhålla sig till de kränkningar de själva upplevt. Många stärks i sin beslutsamhet att aldrig bruka våld eller kränka någon annan. De vill inte att andra ska uppleva samma lidande som de själva upplevt. Men några fastnar i ett upprepningstvång. Den kris de själva upplevt i samband med våld och kränkningar har de inte lyckats bearbeta. De riskerar att föra det sociala arvet vidare till nästa generation.

Cirka var tredje vecka dödas en kvinna av någon de levt i en nära relation med.  Orsaken kan bland annat vara svartsjuka, separationsproblematik eller psykisk sjukdom. 2009 anmäldes 29.000 fall av kvinnomisshandel. Drygt två tredjedelar handlar om våld i nära relationer.

2008 anmäldes över 17.000 fall av barnmisshandel till polisen. De allra flesta handlar om familjevåld.

Man vet att våld i nära relation har stora mörkertal. Det är svårt att anmäla någon man lever med och är psykologiskt beroende av.

Det finns siffror som pekar på att ett barn av tio har bevittnat våld i hemmet. Att se mamma bli slagen är minst lika traumatiserande som att själv bli slagen. När barn blir skrämda söker de sig till den person de har störst anknytning till, ofta mamman. När mamman blir slagen finns ingen som kan trösta det skrämda barnet. Det drabbas av rädslor som ingen tar hand om. Den grundläggande tilliten skadas.

Alla Kvinnors hus främsta uppgift är att vara ett skydd och säker tillflyktsort för kvinnor som befinner sig i akut fara på grund av våld eller hot om våld i hemmet. När de kommer till AKH får de hjälp och stöd för att kunna hantera sin livssituation. Inte sällan har de sina barn med sig när de söker sig till skyddat boende. Även barnen erbjuds samtalshjälp och lekterapi.

Nu tar AKH ytterligare ett steg i kampen mot familjevåldet. AKH erbjuder män som utövat våld mot någon i familjen att gå i gruppbehandling. Kan det bidra till att hjälpa män att lösa konflikter utan våld så hjälper det samtidigt kvinnor och barn till ett tryggare liv.

Är du själv en man som vid något tillfälle använt fysiskt våld i din familj och vill prata med andra män i liknande situation eller är du någon som har kontakt med en man som utövat våld i familjen och som kan tänkas vilja gå i gruppbehandling, ring eller maila till:

Lotta Molander-Shanti . Tel: 08 – 644 01 22. E-mail: lotta@allakvinnorshus.org

Börje Svensson. Tel: 0709-328873 E-mail: borje@borjesvensson.se

I Svenska Dagbladet den 8 maj publicerades en artikel om för tidigt födda barn. På första sidan ser man en liten bild på ett barn som föddes för tidigt och som nu är fem år. På bilden finns även hans mamma och mormor. Rubriken lyder ”Ett högt pris för överlevnad.” I texten bredvid står det att pojken ”betalar ett högt pris för att ha räddats till livet i vecka 26. För högt tycker hans mamma.”

Den lilla pojken är blind och har lungproblem. Han måste sondmatas. Inne i tidningen finner man en stor bild på pojken och hennes mamma. De ser båda ledsna ut och pojken hänger med huvudet mot mammans kropp. I texten säger mamman: ”Jag älskar min son men hade jag vetat vad han skulle behöva utstå hade jag tvekat till om det varit värt det.”

Själva artikeln är viktig. Den tar upp frågan om läkarvetenskapen kommit längre vad det gäller att rädda livet på de för tidigt födda än vad samhällets förmåga att ge stöd till dessa barn har gjort.

Att mamman ställer upp på att i bild exponera sig själv och sitt barn kan man kanske förstå. Hon vill ha bättre stödinsatser för sitt barn. Men om man skulle försöka leva sig in i barnets perspektiv, om barnet det gäller kunde läsa och ta in det som står i artikeln utgår jag ifrån att han skulle känna sig mycket ledsen och skakad. Andemeningen i det mamman får säga i artikeln är ju att ” hade jag vetat hur dåliga hjälpinsatserna skulle bli hade det varit bättre att pojken inte fått leva.” Hur smärtsamt skulle det vara att i media läsa om en diskussion kring huruvida tidigt födda barn ska räddas till livet eller ej; utifrån sig själv som exempel. Skulle det inte öka på en känsla av att inte duga?

Har det betydelse att barnet varken har möjlighet att godkänna artikeln eller ta del av den? Jag tycker inte det. Här räcker det med att man kan anta att om pojken skulle kunnat ta del av det som står i artikeln kopplat till bilden av honom själv skulle han känt sig grovt kränkt.

Förra året var vi många som reagerade starkt mot SVT:s program ”Ett fall för Louise” I programmet visades hur en nioårig pojke misshandlades fysiskt och psykiskt av sin pappa. Pojken blev intervjuad i bild så alla hans klasskamrater, vänner och bekanta kunde känna igen honom. Hur blev det för den pojken. Det man vet är att familjen  ångrade att de deltagit i teveprogrammet. Men då var det för sent

I en debattartikel tillsammans med bland andra Barnombudsmannen den 6/11 -09 pekade vi på att Sverige skrivit på FN:s Barnkonvention och där är stadgat att barn inte får utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privatliv och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och anseende.

I Artikeln krävde vi att de etiska reglerna för medierna måste ge ett starkare skydd för barn, att barn över huvud taget inte är omnämnda i de etiska reglerna för press, tv och radio.

När en förälder inte har omdöme att skydda sitt barn mot kränkningar i media när de ansvariga för utgivningen inte heller har omdöme att leva sig in i barnets perspektiv och när det inte finns några etiska riktlinjer som skyddar barnen, då händer detta igen och igen och igen.

Det finns en myt som alltjämt florerar; att de flesta förövare av sexuella övergrepp själva varit offer. Så är det inte, men det är en riskfaktor. En undersökning som Cecilia Kjellgren, doktor i socialt arbete, gjorde visade att ungefär en tredjedel av unga manliga förövarna själva hade varit sexuellt utnyttjade[1].

När vi på Rädda Barnen gick igenom hur många som själva varit sexuellt utnyttjade av de unga förövare vi haft i behandling, visade det sig att drygt 20% hade varit det[2]. Det innebär att mellan sjuttio och åttio procent unga förövare av sexuella övergrepp inte själva har varit sexuellt utnyttjade.

Men det är som sagt en riskfaktor. Hur kan det komma sig? Det lidande ett offer för sexuella övergrepp utsätts för borde väl istället få honom att inte göra samma sak mot någon annan? Barn som utsätts för våld riskerar att bli mer våldsbenägna, barn som utsätts för våldet sexuella övergrepp riskerar att själv göra likadant mot någon annan. Varför kan vissa människor känna ett inre tvång att upprepa en handling som de själva lidit och tagit skada av?

För att förstå det måste man försöka sätta sig in i det psykologiska begreppet ”upprepningstvång”. Upprepningstvånget är bortträngda impulser från traumatiska situationer som om och om igen strävar efter att övervinna skräcken den traumatiska händelsen framkallat. Upprepningstvånget är alltså ett lösningsförsök på en skrämmande upplevelse. Men istället för att lösa problemet hamnar individen i ett ”ältande” som snarare verifierar att han har problem än reparerar skadan.

Upprepningssituationerna kan uppstå då den traumatiserade personen möter situationer som liknar den händelsen som skrämde honom. De kan även uppstå genom att personen själv söker sig till liknande situationer eller själv iscensätter dem. Den hjälplöshet offret kände vid övergreppet kan lindras genom att utsätta och skaffa sig fysisk kontroll och destruktiv maktutövning över någon annan. En kortsiktig ångestlindring som inte leder till bättring utan tvärtom.

När vi utsätts för skrämmande händelser känner vi ett starkt behov av att berätta om det vi varit med om. Att återberätta är ett naturligt sätt att integrera och ”smälta” svårsmälta händelser. Blir vi, på vägen hem från jobbet, vittne till en svår trafikolycka, kan vi inte sätta oss vid matbordet utan att återberätta det vi upplevt. Om vi inte har någon som lyssnar blir det svårare att lägga händelsen bakom oss.

Sexuella övergrepp handlar om tystnad, hemlighetsmakeri och skam. Det är svårt för ett offer att berätta om sina upplevelser och känslor. Offer som får möjlighet att gå i behandling löper mycket liten risk att hamna i ett upprepningstvång och fortsätta att utsätta andra och sig själv för destruktiva handlingar.

Därför måste vi våga fråga och våga lyssna om vi misstänker att någon vi känner har varit utsatt för övergrepp.

Vill du läsa mer kan du beställa boken ”Unga Förövare” (se fotnot).

[2] Svensson, Nyman, Risberg. (2001) Unga förövare – sexuella övergrepp och behandling. Rädda Barnen.

Barn påverkas av mediavåld på ett annat sätt än vuxna. Deras oro och rädslor utvecklas från ett maktlöshetsperspektiv. De funderar över de hemskheter de läser och ser i teves nyhetssändningar. Mord och krig i teve handlar väldigt konkret om deras egen och deras närståendes existens och överlevnad.

Kan barn bli traumatiserade av att titta på teve? Den frågan ställde jag mig den 11 september 2001. Terrorattacken på WTC skedde på eftermiddagen svensk tid. 14.55 flög det första planet in i ett av WTC:s skyskrapor och 15.05 gjorde det andra planet likadant. Nästan omedelbart sändes dramat direkt i svensk teve.

Efter skolan var många barn i mellanstadiet ensamma hemma. Direktsända och repriserade bilder invaderade deras vardagsrum.

För att förstå hur barn reagerade på de våldsamma attackerna de sett i teve, på bilderna av människor som flydde i panik och på tevebilderna av förtvivlade människor som hängde utanför de brinnande byggnaderna och som på grund av hettan tvingades släppa taget och falla mot en säker död, intervjuade jag barn i åldrarna mellan sex och tretton år.

Så här sa en nioårig flicka:

Vissa barn som ser sånt på teve blir jätteskrämda, går omkring och tänker på det hela tiden och kan inte jobba i skolan och inte leka, blir livrädda. Man tänker – oj herregud – jag vill inte att det ska bli något tredje världskrig och så går man och tänker på det hela tiden.

I Holland gjorde man en undersökning på 314 slumpvis utvalda barn i åldrarna 7 – 14 år (Valkenburg m.fl.. 2000). Man ville undersöka förekomsten av rädslor som var kopplade till tevetittande; rädslor som över tid stannade kvar i barnet. Man undersökte vilken typ av teveprogram som skrämde barn och man tittade även på hur pojkar och flickor i olika åldrar handskades med sin rädsla. 31% av barnen uppgav att de blivit varaktigt skrämda när de tittat på teve.

Man skilde ut fyra olika typer av teveinslag som kunde vara skrämmande för barn:

1. Våld mellan människor som visar verkliga händelser.
2. Krig och lidande.
3. Svåra olyckor och brandkatastrofer.
4. Underhållningsvåld, fantasifigurer som monster, drakar med mera.

Fantasifigurer och underhållningsvåld skrämde upp de mindre barnen i högre utsträckning än de äldre. Rädslan för krig och lidande var hög i alla åldersgrupperna. Flickor blev i högre grad än pojkar skrämda när de tittade på realistiskt våld. Forskarna misstänker att det kan bero på att det inte passar ihop med pojkrollen att vara rädd vilket i så fall skulle kunna tyda på att pojkar och flickor kanske är lika rädda fast pojkarna håller masken och inte vill visa det.

Vad är en traumatisk kris? Trauma uppstår när en plötslig händelse överväldigar en individ så att hon inte förmår att handskas och behärska de känslor som uppstår; när det otänkbara händer, när förvåning och skräck kombineras i en chockartad upplevelse och när individen inte har mental beredskap att hantera den. Man brukar skilja på tre olika typer av traumatiska kriser; förlust, kränkning och katastrof (Cullberg ”Kris och utveckling”)

Vissa av barnen jag intervjuade uppvisade tydliga tecken på att de blivit traumatiserade av att bevittna terrorattacken mot WTC i teve.  De kunde beskriva hur de befunnit sig i en chockfas.

Jag blundar och så tänkter jag att det inte har hänt, att det är som vanligt nu, att husen är tillbaka och människorna tillbaka, ingenting hände. (flicka 9 år).

De psykologiska försvar man tar till i chockfasen är bortträngning och förnekande. ”Detta har inte hänt”

Chockfasen är normalt ganska kort; ca 1 – 3 dygn. Den avlöses av ”reaktionsfasen”. Då inser man att det som hänt är sant, men man vill helst inte tänka på det. Det är då som individen drabbas av olika symtom som rädslor, mardrömmar, skuldkänslor, kroppsliga symtom, ångest, koncentrationssvårigheter, bildminnen (flash backs), irritation, med mera.

Skuldkänslor: man känner sig ledsen för det som hände . Man känner sig nästan skyldig, men man vet att man inte är det. (pojke 11 år).

Mardrömmar: Jag fick mardrömmar. Jag drömde att jag var med i flygplanet, och så dog jag. Då vaknade jag. När jag somnade om drömde jag att jag jobbade längst upp i huset och så såg jag att det kom ett flygplan. Jag tänkte att nä, det bara åker förbi, det kommer inte att krascha. Och så kommer kraschen och jag blir bränd i hela min kropp. Då vaknade jag igen (flicka 10 år).

Reaktionsfasens varaktighet är normalt upp till cirka sex veckor. De psykologiska försvaren är: undertryckande, distansering, undvikande.

Så småningom minskar de inre motkrafterna mot att känslomässigt och tankemässigt närma sig den traumatiska händelsen. Traumat börjar bearbetas. Individen känner en inre frihet att på ett annat sätt än tidigare tänka på det som hänt. En integreringsprocess inleds. Då kan man till och med börja skämta om det som tidigare varit så skrämmande,

Vi skämtar om det, försöker skrämma varandra om att det kommer ett plan som kraschar på vår skola. Pojkarna gör pappersplan som dom kraschar (flicka12 år).

På rasten är vi fyra flickor som leker en lek som vi själva hittat på. Två är tornen och en är flygplanet och en är den som tvingar flygplanet att flyga in i tornen. Vi turas om. Det är roligast att vara den som tvingar. Fast det är inte roligt på riktigt, men det är roligt att leka om det. Ibland leker vi häst (flicka 7 år).

Den här leken ger flickorna en möjlighet att identifiera sig med alla delar av dramat. De är ömsom offer och förövare samtidigt som de är medvetna om att det är på lek.

Så småningom övergår bearbetningsfasen i ”nyorienteringsfasen” som egentligen inte är någon fas för den har inget slut. Det som hänt finns kvar som ett minne, ett ärr, som inte tar energi, inte plågar med mardrömmar eller stör koncentration. Individen behöver inte längre ägna kraft åt att förhålla sig till det som hänt.

Information är viktigt när barn blir rädda. En sexårig pojke som sett repriserade bilder på teve då planen flög in i byggnaderna trodde att det var många plan som kört in i många hus. Varje repris tolkade han som ett nytt terrordåd. Pojken var vettskrämd eftersom han trodde att flygplan hela tiden körde in i nya byggnader. När han fick reda på att det ”bara” var två flygplan och två hus blev han lugnare.

Om du vill veta mer om barns reaktioner på skrämmande händelser kan du läsa boken: ”11 september – om barn och katastrofen i tv-rutan” Rädda Barnen”.   

Pedofili är inget brott det är en psykisk sjukdom. Den finns beskriven i amerikanska psykiatriförbundets manual för psykiatriska diagnoser DSM-IV-TR. Man kan ställa diagnosen pedofili om en person uppfyller följande kriterier:

1. Personen har under en period av minst sex månader haft upprepade, intensiva, sexuellt upphetsande fantasier, haft sexuella driftsimpulser eller utövat beteenden som involverat ett eller flera barn som ännu inte puberterat (vanligtvis under tretton år).
2. Fantasierna, sexualdriften eller beteendena medför påtagliga besvär för personen att fungera socialt.
3. Personen i fråga är minst 16 år och minst fem år äldre än de barn som är föremål för hans sexuella fantasier och/eller för hans sexuella handlingar.

Anledningen till att man inte kan diagnostisera en yngre tonåring som pedofil är att en tonåring som nyligen puberterat är så starkt ”drabbad” av sina könshormoner. Ovanan att hantera sexualiteten kan för tonåringen göra att den ”spretar” åt olika håll. Det som hos en äldre person skulle betecknas som perverst kan hos en yngre vara en del av ett testande som inte kommer att vara kvar när han mognar.

Sexuella övergrepp på barn är däremot ett brott, ett mycket grovt brott. Alla som förgriper sig på barn är inte pedofiler för de uppfyller inte kriterierna.

Hur ska man förstå att sexuella övergrepp även kan begås av en katolsk präst, han har ju avgivit ett löfte inför gud att över huvud taget inte ha sex?

Det har visat sig att i enkönade miljöer, fängelser, internatskolor för pojkar, militärförläggningar ökar även de homosexuella kontakterna. Sexualiteten är en stark drift och ibland får man ta det som finns för att tillfredställa sig, även om det som finns inte är precis det man helst föredrar.

I vissa fall kan det brista även för en katolsk präst. Den sexuella upphetsningen suddar bort omdömet och det löftet han gav till gud är i den stunden betydelselöst. Att han ger sig på ett barn kan om han inte är pedofil bero på att han tänker att det är mer riskfritt, ett barn berättar inte.

På fängelset där jag arbetar har jag kommit i kontakt med dömda sexualbrottslingar som har svårt med gränser både vad det gäller sexualitet som alkohol och droger. Ibland händer det att en sådan person söker sig till en extrem religiös församling för att stärka upp sitt eget skydd mot att återfalla i brott. Att befinna sig i en församling där det är stränga och tydliga regler om hur man förhåller sig till droger och sex kan upplevas som en hjälp. Man lämnar fängelsets trygga murar och försöker hitta andra murar som hindrar en att leva ut sina avvikande sidor. I vissa fall fungerar det. Det finns åtskilliga kriminella som blivit frälsta och sedan lever i en ny gemenskap där de inte återfaller i brott.

Så tror jag att det även är för människor som bestämmer sig för att bli katolska präster. I den gruppen kan man tänka sig att det finns en del som har en pedofil läggning och tänker att det bästa för dem själva och för barn är att de helt avstår från sex. De söker sig till en gemenskap där alla har samma regler. Jag kan tänka mig att det har varit en hjälp för många pedofiler. De har lyckats att hålla gränserna och fortsatt livet igenom med sin prästgärning utan några övertramp på sexualitetens område.

Men precis som vissa av de dömda brottslingarna misslyckas att avhålla sig från fortsatta brott och återfaller i missbruk trots att de gått med i en religiös församling, så misslyckas vissa präster med pedofil läggning att avhålla sig från frestelsen att förgripa sig på ett barn.

Man kan alltså tänka sig att celibatet är bra för vissa, en hjälp att inte leva ut en sexuell perversion, men för andra hjälper det inte.

I början på 1990 talet var jag med att starta och utveckla Rädda Barnens Pojkmottagning. En terapeutisk mottagning huvudsakligen inriktad på att hjälpa sexuellt utnyttjade pojkar att bearbeta sina trauman. Trots att sambandet mellan att själv varit sexuellt utnyttjad och att göra övergrepp på någon annan är mycket litet, tog det inte så lång tid innan vi hade ett offer i behandling som också hade förgripit sig sexuellt på någon annan.

När vi började undersöka hur vanligt det är att ungdomar begår sexuella övergrepp fann vi till vår förvåning att mellan 20 – 30% av alla sexuella övergrepp begås av personer  under 18 år. Den vanligaste åldern på de unga förövarna är 14 år.

Vi började inse hur ”lönsamt” det är att hjälpa en ung förövare att sluta begå övergrepp och därför utvidgade vi de terapeutiska erbjudanden till att även innefatta unga förövare. Dels hjälper man en ung människa som tidigt i livet kommit ur kurs med sig själv tillbaka till ett normalt liv dels hjälper man alla de potentiella offer den unga personen skulle kunna ha förgripit sig på om han inte fått hjälp att sluta. Med hjälp av ungdomens familjenätverk visade det sig att vi inte sällan med ganska begränsade terapeutiska insatser kunde åstadkomma stor förändring. De var sällsynt att en ung förövare vi haft i behandling återföll i att göra övergrepp.

Ett barn som begått sexuella övergrepp har naturligtvis begått en grovt felaktig handling. Offren lider lika mycket oavsett om förövaren är femton, tjugo eller trettio år. Men ju yngre förövaren är desto sämre överblick har han över konsekvenserna av det övergrepp han begått. Det är därför man har en straffmyndighetsålder och det är därför man inom rättsväsendet dömer annorlunda om det handlar om en person under arton år.

Den hetsjakt och den internetmobbning den unga förövaren i Bjästa får utstå är inte bara inhuman, den är också ineffektiv som försök att förändra honom till det bättre. När en person begår en övergreppshandling vare sig han är ung eller gammal avmänskligar han sitt offer. Under övergreppet finns ingen ömsesidighet, det sker enbart på förövarens villkor.

När omgivningen sedan avmänskligar förövaren; vill låsa in honom och slänga bort nyckeln, vill hänga ut honom på skampålen internet, då förstärker man den inhumana sidan hos förövaren. Han blir mer hatisk i sitt utanförskap. Han identifierar sig med de hatade och det blir svårare att hjälpa honom att bygga upp och reparera hans bristande medkänsla för andra.