Archive for the ‘Skambrott’ Category

Brottsprovokation rimlig då det gäller grooming

”Det här är inte jag. Jag är inte här. Jag vet inte vad du pratar om.” Så säger sexköparen som tror att han bestämt träff med en 12 årig flicka för en ”avsugning” eller kanske ett ”knull”, men istället konfronteras med Aftonbladets reportrar.

Mannen som ville köpa sex med ett barn är cirka fyrtio år och vd på ett företag. Hur kan man förstå att en väletablerad man, kanske med hustru och barn, riskerar sig själv, sin familj, sina vänner, sin sociala tillhörighet för att i mörka natten köpa sex med ett barn?

Jag har träffat honom. Inte just han, men sådana som han är. Män som riskerat allt för att ha sex med ett barn. Familj, vänner, arbete och arbetskamrater. Och blivit ertappade. Allt förlorade de. På fängelset var det bara deras olyckliga föräldrar som fortfarande höll kontakt med dem.

”Det här är inte jag. Jag är inte här” kan vara en ledtråd för att försöka förstå hur det kan fungera i huvudet på en groomare, alltså en person som med en manisk intensitet, i sexuellt syfte söker nätkontakter med barn och ungdomar. Det tillstånd av sexuell upphetsning de försätter sig i är totalt egocentrisk. Någon känsla för ömsesidighet existerar inte i deras sexuellt omtöcknade hjärnor. De ser det som en lek där de bestämmer reglerna. Deras för tillfället omnipotenta hjärnor kalkylerar inte med risken att åka fast. Risken är en del av den sexuella upphetsningen. Risken måste finnas, men de bryr sig inte eftersom de skjuter ifrån sig frågor som rätt och fel, lagligt och olagligt, moral och omoral. Tiden upphör. De befinner sig i ett ångestfritt spännande nu. Att polisen kan komma och ta dem existerar inte just då. Och sen när det händer. Uppvaknandet, chocken… ”Det här är inte jag. Jag är inte här. Jag vet inte vad du pratar om.” Bubblan spricker. De är tillbaka i verkligheten. Ångest, självmordstankar.

Vid gripandet kommer chocken. Bortföklaringarna, förnekandena av det uppenbara; att det är han, att han är där och han vet vad de talar om. Men när chocken släpper och han inser att han ohjälpligt har målat in sig i ett hörn och raserat allt han byggt upp. Då kan han vara mottaglig för hjälp. Då kanske han kan börja ifrågasätta sitt dubbelliv, erkänna och börja om från ruta ett. Kanske, ibland kan det vara så. Men då måste allt hemligt upp på bordet. Det går inte att göra som rökaren som slutar röka, men behåller ett paket cigaretter i byrålådan, i fall…

Min bild av groomaren är att han känner sig tom, nedstämd och missbelåten med sitt liv. Han beskriver odefinierbara känslor av tomhet. Han har lätt att tröttna när han företar sig något. Det finns något grandiost över honom. Inte extrovert grandios. Det är i det fördolda som han känner sig mäktig. Att nätövergreppen är olagliga ökar hans känsla av makt. Maktkänslan är ingen lycklig känsla, men den raderar bort tomhetskänslan.

De nätrelaterade sexualbrotten har under senare år ökat lavinartat. Just nu pågår flera rättegångar. Offren är flera hundra. Sadistiska groomare som genom hot tvingar unga flickor att utföra sexuella handlingar på sig själva annars sprider de bilderna till alla hennes vänner på nätet. Inför ett sådant hot vågar flickorna inte annat än att lyda. Att synas på nätet är att finnas. En flicka som blivit utsatt på det sättet sa: ”Nu har jag raderat mina kontakter så nu finns jag inte.”

Lättillgängligheten, anonymiteten i kombination med unga människors behov av bekräftelse genom att synas på nätet är, som jag ser det, den huvudsakliga orsaken till att dessa brott ökar. Inom oss finns endast en tunn hinna mellan omsorg och grymhet, mellan egoism och medkänsla. I mörkret, framför datorn, kan en frustrerad och moralupplöst person som surfar runt i porrträsket begå handlingar som han inte skulle begått om han inte haft tillgång till dessa sidor på nätet.

Den digitala slummen finns endast ett knapptryck bort i varje hem. Lagen om grooming är för tandlös. Många anmälningar, men få åtal. Brotten är svåra att bevisa. Man borde överväga att ge polisen möjlighet att använda samma metod som Aftonbladets reportrar. När det gäller grooming är jag en anhängare av brottsprovokation.

Läs artikeln på Aftonbladet.se

”De mest hatade” en bok om sexualbrottslingar.

De mest hatade tar huvudsakligen avstamp i det arbete jag under drygt tio år utfört på Norrtäljefängelsets sexualbrottsavdelning. Men boken handlar inte så mycket om behandling som om de tankar jag fått och reflexioner jag har gjort i mötet med den manliga sexualbrottslingen. Hur är det att vara pedofil? Vem är det och hur blir man sån? I boken väcks frågor om vilka konsekvenser brottet får – hur blir livet för offret? För anhöriga och närstående?

Parallellt med arbetet i fängelset har jag varit handledare för poliser och åklagare som utreder sexualbrott mot barn. Därigenom har jag fått stor insikt i både sexualförbrytarnas gärningar och offrens reaktioner.

För att bekämpa sexuella övergrepp behöver vi öka vår kunskap om både offer och förövare och förstå människorna bakom brotten. Den här boken är ett försök att förmedla insikt och att rikta blicken bortom schablonerna.

Boken kommer ut i april 2012 på Ordfronts förlag. Författare Börje Svensson. Den kan förbeställas via förlaget.

Läs mer om boken här i Ordfronts Vårkatalog för 2012, katalogen är i pdf-format och artikeln om De mest hatade finner du på sidan 16.

 

”Pedofiler kan botas”

Inför kvällens Uppdrag granskning:

Expert: ”Pedofiler kan botas”

Publicerad 13 april, 2011 – 16:29

PEDOFILI ”Det går inte att bota en pedofil” basuneras det ut i alla sammanhang då sexuella övergrepp på barn diskuteras. Men det har faktiskt hänt att jag tillsammans med vårdarna på fängelset ”botat pedofiler”. Personer som varit dömda för sexuella övergrepp på barn, som efter frigivning inte återfallit i brott och som dessutom utvecklats till att intressera sig för vuxenrelationer. Det skriver psykoterapeuten Börje Svensson.

”Det går inte att bota en pedofil” basuneras det ut i alla sammanhang då sexuella övergrepp på barn diskuteras. Vad är en pedofili? Det är en psykiatrisk diagnos. Tre kriterier måste uppfyllas för att diagnosen ska kunna ställas:

1.      Personen har under en period av minst sex månader haft upprepade, intensiva sexuellt upphetsande fantasier, haft sexuella driftsimpulser eller utövat beteenden som involverat ett eller flera barn som ännu inte puberterat.

2.      Fantasierna, sexualdriften eller beteendena medför påtagliga besvär för personen att fungera socialt.

3.      Personen ifråga är minst 16 år och minst 5 år äldre en de barn som är föremål för hans sexuella fantasier och/eller för hans sexuella handlingar.

Det har faktiskt hänt att jag tillsammans med vårdarna på fängelset ”botat pedofiler”. Personer som varit dömda för sexuella övergrepp på barn, som efter frigivning inte återfallit i brott. Personer som dessutom utvecklats till att intressera sig för vuxenrelationer. På grund av dåligt självförtroende har de tidigare inte vågat utveckla intima relationer med vuxna. I fängelset, genom behandlingen och mänskligt bemötande, har de sedan vågat ta steget från sexuellt intresse för barn till att intressera sig för vuxna partners.

Då var han ingen riktig pedofil, kan man kontra med när jag beskriver ett sådant exempel.

Kanske det, men man hamnar i ett ”Moment 22 resonemang”. Om en pedofil slutar att intressera sig för barn så var han ingen pedofil; för de går inte bota.

På det spåret kommer man ingen vart. Dessutom är det inte så intressant eftersom många som döms för sexuella övergrepp på barn inte diagnostiseras som pedofiler; de uppfyller inte kriterierna. Trots det har de förgripit sig sexuellt på barn.

Att vara pedofil är alltså inget brott, men att förgripa sig sexuellt på ett barn är ett mycket allvarligt brott. Att behandling kan hjälpa sexualbrottslingar att sluta begå brott vet man. Sen är det svårt att urskilja vad ett enskilt kognitivt behandlingsprogram som ROS åstadkommer jämfört med andra insatser. En intagen på en svensk sexualbrottsavdelning blir föremål för många parallella vårdinsatser. Det tillsätts en kontaktperson som under hela fängelsestraffet försöker prata med fången, få honom att ta ansvar för det han gjort och tänka annorlunda inför framtiden. Det erbjuds fyra, fem olika kognitiva behandlingsprogram där flera går ut på att få den dömde att bryta sitt övergreppsmönster. Och det erbjuds individualterapi.

Men det viktigaste för att skapa förändring är inte innehållet i behandlingsprogrammen utan relationen mellan behandlarna och vårdarna. Att relationen får en sådan kvalitet att den dömde själv vill förändring. Då fungerar också behandlingsprogrammen. Trots de grova och avskyvärda brotten sexualbrottslingar begått måste de av oss professionella få ett mänskligt bemötande utan att för den skull sopa brottet under mattan. De måste känna att det är meningsfullt för dem att förändra sitt liv. De måste tro att det finns en framtid. Utan människovärde kan man inte utveckla sin medkänsla för andra, och då blir man fortsatt farlig.

Sexualbrott har låg återfallsfrekvens, ca 10%.  Vad det gäller tillgreppsbrott återfaller 65% efter tre år. Av de som sitter i fängelse för våldsbrott återfaller ca 35% efter tre år och rattfyllerister har 20% återfall efter samma tid. Men det innebär inte att Kriminalvården kan luta sig tillbaka och vara nöjd när det gäller återfallsfrekvensen för sexualbrott.  Där är det en nollvision som måste gälla även om man aldrig når dit.

Även om vi i Sverige idag inte får kontrollera frigivna brottslingar med gps sändare, inte heller får göra husrannsakningar utan brottsmisstanke, så befinner vi oss inte så långt ifrån Californien. På olika webbsaiter hängs dömda sexualbrottslingar ut med namn och adress. Arbetskamrater och före detta vänner bryter omedelbart kontakten när brotten uppdagas. De enda som brukar finnas kvar är den dömdes föräldrar. Sitt barn överger man vanligtvis inte oavsett vad det gjort.

Så här uttryckte sig en sexualbrottsling som avtjänat sitt straff och varit frigiven sedan två år:

”Det första är ensamheten man slås av. Man kan komma ut och tänka; det här är glädjens dag. Men för den övriga världen finns man fortfarande inte. Man befinner sig i den övriga världen, men kommer inte in i den för att man tappat sitt sociala nätverk. Att starta på nytt är som att emigrera till Sverige. Man blir en slags invandrare i sitt eget land genom att man saknar sociala kontakter. Sådana som jag finns i samhället men vi får inte synas.”

Jag tror inte på ett samhälle där man gödslar på rädslan genom att utpeka en grupp brottslingar som så farliga att man måste göra undantag i rättspraxis just för den gruppen. Det finns många faror vi måste leva med. Rattfyllerister kan köra ihjäl våra barn. Narkomaner kan sälja knark till barn. Rånare kan utsätta både barn och vuxna för livsfara. Det går inte att kontrollera alla i alla situationer och för all framtid.

Däremot skulle jag vilja att man i domen mot sexualbrottslingar inkluderar en lång period av öppenvårdsbehandling, en tid som sträcker sig längre än det obligatoriska övervakningsåret. Behandlingen på fängelset är teori. Det är när de kommer ut som det visar sig om den haft effekt.

Själv vill jag leva i ett samhälle där den som begått en brottslig handling ska straffas och där samhället gör så mycket som möjligt för att brottslingen inte sak återfalla i brott. När han avtjänat sitt straff och sin övervakningstid och behandling ska han ges en ny möjlighet att leva ett någotsånär normalt liv. Där återstår mycket arbete både vad gäller sexualbrottslingar och andra farliga personer.

Börje Svensson, Leg psykoterapeut med lång erfarenhet av behandling av sexualbrottsoffer på Rädda Barnen och lång erfarenhet av behandling av dömda sexualbrottslingar på Norrtäljefängelset.