Archive for the ‘Moral’ Category

Fördömandet av Paolo Roberto har spårat ur

Nu går drevet igen

En känd och omtyckt tevepersonlighet har köpt sex av en prostituerad. Nu råder beröringsskräck. I media läser man inte ”sexköp med böter som påföljd”. Nu är det ”betald våldtäkt” det handlar om. Ingen vill kopplas ihop med Paolo Roberto. Hans goda mat blev äcklig, smittad av det skamliga sexköpet, och bortplockad från affärernas hyllor. Hans extrema fysiska livsstil, som haft många följare, har nu blivit falsk och motbjudande.

Nu ska Paolo Roberto raderas från det offentliga livet och förpassas till papperskorgen. Det är så många som snabbt vill positionera sig och fördöma. Att försöka reflektera när alla vindar blåser åt samma håll känns nästan farligt. Den som gör det riskerar att försvinna i samma papperskorg.

Söker förhöjd livskänsla

Paolo Roberto själv säger att han lider av ett självskadebeteende. När han har det som bäst måste han förstöra för sig själv. Den här gången blev det sexköp. Ingen orimlig tanke. Det är inte ovanligt att framgångsrika personer tar destruktiva risker där de sätter hela sin karriär på spel. I det extrema risktagande bor en förhöjd livskänsla, en kick, som den som har ett hål inom sig och som lätt blir uttråkad kan dras till.

Det totala fördömandet från omgivningen driver dessa personer ut i tystnadens och hemlighetsmakeriets mörker.

Själv har jag under trettio år direkt och indirekt behandlat förövare. Parallellt med det har jag i Rädda Barnens regi behandlat offer för sexuella övergrepp. Sedan några år tillbaka är jag handledare på en behandlingsenhet inom Stockholms socialförvaltning som heter KAST (köp av sexuella tjänster). Till KAST söker sig sexköpare och dessutom porrmissbrukare, som fastnat i sitt missbruk. Behandlingen är lyckad. Enligt behandlarnas egna beräkningar har cirka nittio procent av sexköparna slutat köpa sex när behandlingen är avslutad.

Hat och förakt hjälper inte

Om man ska förändra en sexköpare hjälper inte hat och förakt även om gärningarna de begår är moraliskt och mänskligt avskyvärda. Det är genom att skapa samarbetsallians där man stärker kränkarens vilja till förändring, ge hopp om att det går att hitta alternativa livsval, rent konkret analysera risksituationer och hitta strategier för att förhindra riskbeteenden. Det innebär inte att sopa problem under mattan eller att godta bortförklaringar.

Att köpa sex är en kränkande handling och ett utnyttjande. Men rent lagligt bedöms den inte som ett sexuellt övergrepp. Den som säljer sex är inte ett offer i lagens mening. Hon är ett vittne till det olagliga sexköpet. Det är staten som är målsägare. Paradoxalt nog är sexköp ett brott mot staten. En konstig konstruktion delvis på grund av att man konstruerat en lag där köpet är olagligt men inte försäljningen.

Det som är en fördel med lagen är att en gripen sexköpare inte sällan vänder sig till KAST för behandling då han blivit lagförd och bötfälld. Lagen har dels en preventiv verkan, men även en motiverande verkan för att få sexköparen att ta steget till behandling.

Fördömandet försvårar bättringen

Att socialt dödförklara dem som köpt sex är ingen bra metod för att skapa förändring. Det totala fördömandet från omgivningen driver dessa personer ut i tystnadens och hemlighetsmakeriets mörker. Att från den positionen söka hjälp till förändring är ett längre steg än om man liksom alkoholisten eller narkomanen kan prata med andra om sina problem utan att bli totalt fördömd.

Till dig Paolo, du är också välkommen att ta kontakt med KAST. Det är gratis.

Av Börje Svensson
Leg psykoterapeut

Läs debattartikeln på Expressen.se

Etiketter som förminskar

Jag lyssnade på Tom Alandhs sommarprat och slogs av hans nyfikenhet på människor. Inte nyfiken på det man omedelbart ser eller känner till hos en person utan det som finns bakom det som inte syns, det som finns under ytan. Han berättade om den kultur som rådde på Sveriges Television när han på sextiotalet började som reporter. Intervjuaren fick inte synas i bild. Allt ljus skulle lysa på den som blev intervjuad. Tystnaden och inväntandet av den andres reflexioner var en viktig del. Den som blev intervjuad skulle ges utrymme att tänka efter innan hon svarade. Tom Alandh verkar ha varit speciellt intresserad av människor som det inte gått så bra för. Sprickorna i fasaden. Hur kommer det sig att vissa personer som verkat ha haft förutsättningar att lyckas dragits ner i missbruk och isolering? Med ömhet beskriver han sin relation med en barndomskamrat som då var honom överlägsen i allt. Kamraten var bättre än Tom i idrott, starkare, snyggare, läste litterära böcker när Tom bara läste serietidningar. Efter fyrtiosju år träffas de igen. Då bor skolkamraten i en etta i en Stockholmsförort. Han har missbrukat kraftigt, blivit överviktig, haft psykiska problem, äter tolv olika mediciner varje dag, bland annat mot diabetes, inga tänder i överkäken. Dock bågnar den lilla lägenhetens väggar av böcker och golvet är belamrat med stora konstböcker. Bilder av Tolstoy, Strindberg, Dan Andersson och Kafka sitter på väggarna. ”Egentligen hade jag velat plugga, men jag blev murare istället. Inte så länge, för ångesten tog mig. Ut och in under trettio år på S:t Göran…”

Det jag slås av i Tom Alandhs sommarprat är hans nyfikenhet för detaljer. Han förstår att det inte går att förklara mänskligt beteende, det går bara att beskriva och att ödmjukt reflektera över varför det går bra för somliga och dåligt för andra. Det är mötet, det respektfulla mötet med den Tom Alandh möter, vare sig det är en lyckad eller mindre lyckad person, som alltid är i fokus. Aldrig han själv som person.

Varför skriver jag om detta? För jag kan inte undvika att jämföra Tom Alandhs humana människosyn med den som råder inom Kriminalvården och även psykiatrin. Där är människan sin dom och sin diagnos. I fängelset mötte jag en man, som suttit i fängelse upprepade gånger. Vid varje gripande hade han blivit personundersökt och vid varje personundersökning hade man etiketterat honom med nya diagnoser. När jag träffade honom hade han ”roat” sig med att sammanställa alla diagnoser han fått genom åren. Listan blev lång: Personlighetsstörd. Bristande verklighetsuppfattning. Antisocial personlighetsstörning. Allvarlig personlighetspatologi med narcissistiska, paranoida och antisociala drag. Paranoia erotika (svartsjukeparanoia). Hämningslös. Tvångsmässigt beteende, gränsande till besatthet. Brist på helhetsförståelse. Neuropsykiatrisk funktionsstörning med autistiska drag. Omogen personlighet. Sexuellt perverterat beteende. Grav empatistörning. Brist på skuldkänslor. Flyktbeteende och bortförklarande attityd. Kriminellt beteende. Farlig och våldsam. Rå och hänsynslös. Hotfull och aggressiv. Lider av självömkan. Sexuellt avvikande beteende. Hög grad av psykopati. Borderline.

Tjugoen negativa omdömen, diagnoser om man så vill. Kan en människa vara alltigenom destruktiv? Diagnoser förmedlar en bild av en människa och därigenom en självbild hos den som är föremål för bedömningarna. Mannen med en långa diagnoslistan var hatisk till rättsväsendet och dess representanter. Med mig ville han inte prata mer än några få gånger. Fullt begripligt eftersom även jag arbetade inom kriminalvården.Kriminalvårdens diagnoser, tester, riskbedömningar och ständiga kontroller förtingligar den dömde och motverkar medmänskliga möten, som är själva grunden för förändring. Varje etikett man sätter på en människa är ett förminskande. Diagnoser kan säga något om en människas psyke, men inte allt. Det finns så oerhört mycket mer att upptäcka om man är nyfiken; som Tom Alandh.

 

Brottsprovokation rimlig då det gäller grooming

”Det här är inte jag. Jag är inte här. Jag vet inte vad du pratar om.” Så säger sexköparen som tror att han bestämt träff med en 12 årig flicka för en ”avsugning” eller kanske ett ”knull”, men istället konfronteras med Aftonbladets reportrar.

Mannen som ville köpa sex med ett barn är cirka fyrtio år och vd på ett företag. Hur kan man förstå att en väletablerad man, kanske med hustru och barn, riskerar sig själv, sin familj, sina vänner, sin sociala tillhörighet för att i mörka natten köpa sex med ett barn?

Jag har träffat honom. Inte just han, men sådana som han är. Män som riskerat allt för att ha sex med ett barn. Familj, vänner, arbete och arbetskamrater. Och blivit ertappade. Allt förlorade de. På fängelset var det bara deras olyckliga föräldrar som fortfarande höll kontakt med dem.

”Det här är inte jag. Jag är inte här” kan vara en ledtråd för att försöka förstå hur det kan fungera i huvudet på en groomare, alltså en person som med en manisk intensitet, i sexuellt syfte söker nätkontakter med barn och ungdomar. Det tillstånd av sexuell upphetsning de försätter sig i är totalt egocentrisk. Någon känsla för ömsesidighet existerar inte i deras sexuellt omtöcknade hjärnor. De ser det som en lek där de bestämmer reglerna. Deras för tillfället omnipotenta hjärnor kalkylerar inte med risken att åka fast. Risken är en del av den sexuella upphetsningen. Risken måste finnas, men de bryr sig inte eftersom de skjuter ifrån sig frågor som rätt och fel, lagligt och olagligt, moral och omoral. Tiden upphör. De befinner sig i ett ångestfritt spännande nu. Att polisen kan komma och ta dem existerar inte just då. Och sen när det händer. Uppvaknandet, chocken… ”Det här är inte jag. Jag är inte här. Jag vet inte vad du pratar om.” Bubblan spricker. De är tillbaka i verkligheten. Ångest, självmordstankar.

Vid gripandet kommer chocken. Bortföklaringarna, förnekandena av det uppenbara; att det är han, att han är där och han vet vad de talar om. Men när chocken släpper och han inser att han ohjälpligt har målat in sig i ett hörn och raserat allt han byggt upp. Då kan han vara mottaglig för hjälp. Då kanske han kan börja ifrågasätta sitt dubbelliv, erkänna och börja om från ruta ett. Kanske, ibland kan det vara så. Men då måste allt hemligt upp på bordet. Det går inte att göra som rökaren som slutar röka, men behåller ett paket cigaretter i byrålådan, i fall…

Min bild av groomaren är att han känner sig tom, nedstämd och missbelåten med sitt liv. Han beskriver odefinierbara känslor av tomhet. Han har lätt att tröttna när han företar sig något. Det finns något grandiost över honom. Inte extrovert grandios. Det är i det fördolda som han känner sig mäktig. Att nätövergreppen är olagliga ökar hans känsla av makt. Maktkänslan är ingen lycklig känsla, men den raderar bort tomhetskänslan.

De nätrelaterade sexualbrotten har under senare år ökat lavinartat. Just nu pågår flera rättegångar. Offren är flera hundra. Sadistiska groomare som genom hot tvingar unga flickor att utföra sexuella handlingar på sig själva annars sprider de bilderna till alla hennes vänner på nätet. Inför ett sådant hot vågar flickorna inte annat än att lyda. Att synas på nätet är att finnas. En flicka som blivit utsatt på det sättet sa: ”Nu har jag raderat mina kontakter så nu finns jag inte.”

Lättillgängligheten, anonymiteten i kombination med unga människors behov av bekräftelse genom att synas på nätet är, som jag ser det, den huvudsakliga orsaken till att dessa brott ökar. Inom oss finns endast en tunn hinna mellan omsorg och grymhet, mellan egoism och medkänsla. I mörkret, framför datorn, kan en frustrerad och moralupplöst person som surfar runt i porrträsket begå handlingar som han inte skulle begått om han inte haft tillgång till dessa sidor på nätet.

Den digitala slummen finns endast ett knapptryck bort i varje hem. Lagen om grooming är för tandlös. Många anmälningar, men få åtal. Brotten är svåra att bevisa. Man borde överväga att ge polisen möjlighet att använda samma metod som Aftonbladets reportrar. När det gäller grooming är jag en anhängare av brottsprovokation.

Läs artikeln på Aftonbladet.se