Archive for the ‘Media’ Category

Expressen Debatt med anledning av mordet på Gica har jag skrivit denna debattartikel

Här kan du läsa artikeln i sin helhel.

Debattinlägg i SvD om förhör med barn

Texten nedan är inledningen på min debattartikel som publicerades under Brännpunkt i SvD den 10/2 2013.

”När ett sexuellt utsatt barn förhörs av polis sker det vanligtvis i ett så kallat barnahus. Tanken är bra men löser inte svårigheterna som barnen tvingas utstå i samband med förhöret, skriver psykoterapeut Börje Svensson.”

Läs artikeln på SvD.se i sin helhet här.

Debatt – Förövarkonfrontation

Texten nedan är ingressen till den debattartikel som Olof Risberg och jag skrivit och som publicerats på DN debatt, 27/12 2011.

”Upplevelser måste bearbetas. Att återse den person som man blivit traumatiserad av – och ställa denne till svars – kan vara till stor hjälp i rehabiliteringen för ett brottsoffer. När nu Socialstyrelsen utvärderar den så kallade medlingslagen måste först och främst ordet medling bort. Medling antyder förlåtelse. Det borde heta förövarkonfrontation. Förövaren ska inte heller ha makt att säga nej till en konfrontation, utan måste stå till förfogande om hans offer så önskar, skriver Olof Risberg och Börje Svensson.”

Läs hela debattinlägget här på DN Debatt.

Barn, media och rädsla

Om en individ är vittne till en skrämmande händelse som hon kan identifiera sig med, vare sig händelsen visas i teve eller bevittnas i vekligheten, kan hon hamna i kris. Krisen är en process som hjälper människan att uthärda och komma vidare i livet efter en skrämmande upplevelse.

Barn påverkas av mediavåld på ett annat sätt än vuxna. Deras oro och rädslor utvecklas från ett maktlöshetsperspektiv. De funderar över de hemskheter de läser och ser i teves nyhetssändningar. Mord och krig i teve handlar väldigt konkret om deras egen och deras närståendes existens och överlevnad.

Kan barn bli traumatiserade av att titta på teve? Den frågan ställde jag mig den 11 september 2001. Terrorattacken på WTC skedde på eftermiddagen svensk tid. 14.55 flög det första planet in i ett av WTC:s skyskrapor och 15.05 gjorde det andra planet likadant. Nästan omedelbart sändes dramat direkt i svensk teve.

Efter skolan var många barn i mellanstadiet ensamma hemma. Direktsända och repriserade bilder invaderade deras vardagsrum.

För att förstå hur barn reagerade på de våldsamma attackerna de sett i teve, på bilderna av människor som flydde i panik och på tevebilderna av förtvivlade människor som hängde utanför de brinnande byggnaderna och som på grund av hettan tvingades släppa taget och falla mot en säker död, intervjuade jag barn i åldrarna mellan sex och tretton år.

Så här sa en nioårig flicka:

Vissa barn som ser sånt på teve blir jätteskrämda, går omkring och tänker på det hela tiden och kan inte jobba i skolan och inte leka, blir livrädda. Man tänker – oj herregud – jag vill inte att det ska bli något tredje världskrig och så går man och tänker på det hela tiden.

I Holland gjorde man en undersökning på 314 slumpvis utvalda barn i åldrarna 7 – 14 år (Valkenburg m.fl.. 2000). Man ville undersöka förekomsten av rädslor som var kopplade till tevetittande; rädslor som över tid stannade kvar i barnet. Man undersökte vilken typ av teveprogram som skrämde barn och man tittade även på hur pojkar och flickor i olika åldrar handskades med sin rädsla. 31% av barnen uppgav att de blivit varaktigt skrämda när de tittat på teve.

Man skilde ut fyra olika typer av teveinslag som kunde vara skrämmande för barn:

  1. Våld mellan människor som visar verkliga händelser.
  2. Krig och lidande.
  3. Svåra olyckor och brandkatastrofer.
  4. Underhållningsvåld, fantasifigurer som monster, drakar med mera.

Fantasifigurer och underhållningsvåld skrämde upp de mindre barnen i högre utsträckning än de äldre. Rädslan för krig och lidande var hög i alla åldersgrupperna. Flickor blev i högre grad än pojkar skrämda när de tittade på realistiskt våld. Forskarna misstänker att det kan bero på att det inte passar ihop med pojkrollen att vara rädd vilket i så fall skulle kunna tyda på att pojkar och flickor kanske är lika rädda fast pojkarna håller masken och inte vill visa det.

Vad är en traumatisk kris? Trauma uppstår när en plötslig händelse överväldigar en individ så att hon inte förmår att handskas och behärska de känslor som uppstår; när det otänkbara händer, när förvåning och skräck kombineras i en chockartad upplevelse och när individen inte har mental beredskap att hantera den. Man brukar skilja på tre olika typer av traumatiska kriser; förlust, kränkning och katastrof (Cullberg ”Kris och utveckling”)

Vissa av barnen jag intervjuade uppvisade tydliga tecken på att de blivit traumatiserade av att bevittna terrorattacken mot WTC i teve.  De kunde beskriva hur de befunnit sig i en chockfas.

Jag blundar och så tänkter jag att det inte har hänt, att det är som vanligt nu, att husen är tillbaka och människorna tillbaka, ingenting hände. (flicka 9 år).

De psykologiska försvar man tar till i chockfasen är bortträngning och förnekande. ”Detta har inte hänt”

Chockfasen är normalt ganska kort; ca 1 – 3 dygn. Den avlöses av ”reaktionsfasen”. Då inser man att det som hänt är sant, men man vill helst inte tänka på det. Det är då som individen drabbas av olika symtom som rädslor, mardrömmar, skuldkänslor, kroppsliga symtom, ångest, koncentrationssvårigheter, bildminnen (flash backs), irritation, med mera.

Skuldkänslor: man känner sig ledsen för det som hände . Man känner sig nästan skyldig, men man vet att man inte är det. (pojke 11 år).

Mardrömmar: Jag fick mardrömmar. Jag drömde att jag var med i flygplanet, och så dog jag. Då vaknade jag. När jag somnade om drömde jag att jag jobbade längst upp i huset och så såg jag att det kom ett flygplan. Jag tänkte att nä, det bara åker förbi, det kommer inte att krascha. Och så kommer kraschen och jag blir bränd i hela min kropp. Då vaknade jag igen (flicka 10 år).

Reaktionsfasens varaktighet är normalt upp till cirka sex veckor. De psykologiska försvaren är: undertryckande, distansering, undvikande.

Så småningom minskar de inre motkrafterna mot att känslomässigt och tankemässigt närma sig den traumatiska händelsen. Traumat börjar bearbetas. Individen känner en inre frihet att på ett annat sätt än tidigare tänka på det som hänt. En integreringsprocess inleds. Då kan man till och med börja skämta om det som tidigare varit så skrämmande,

Vi skämtar om det, försöker skrämma varandra om att det kommer ett plan som kraschar på vår skola. Pojkarna gör pappersplan som dom kraschar (flicka12 år).

På rasten är vi fyra flickor som leker en lek som vi själva hittat på. Två är tornen och en är flygplanet och en är den som tvingar flygplanet att flyga in i tornen. Vi turas om. Det är roligast att vara den som tvingar. Fast det är inte roligt på riktigt, men det är roligt att leka om det. Ibland leker vi häst (flicka 7 år).

Den här leken ger flickorna en möjlighet att identifiera sig med alla delar av dramat. De är ömsom offer och förövare samtidigt som de är medvetna om att det är på lek.

Så småningom övergår bearbetningsfasen i ”nyorienteringsfasen” som egentligen inte är någon fas för den har inget slut. Det som hänt finns kvar som ett minne, ett ärr, som inte tar energi, inte plågar med mardrömmar eller stör koncentration. Individen behöver inte längre ägna kraft åt att förhålla sig till det som hänt.

Information är viktigt när barn blir rädda. En sexårig pojke som sett repriserade bilder på teve då planen flög in i byggnaderna trodde att det var många plan som kört in i många hus. Varje repris tolkade han som ett nytt terrordåd. Pojken var vettskrämd eftersom han trodde att flygplan hela tiden körde in i nya byggnader. När han fick reda på att det ”bara” var två flygplan och två hus blev han lugnare.

Om du vill veta mer om barns reaktioner på skrämmande händelser kan du läsa boken: ”11 september – om barn och katastrofen i tv-rutan” Rädda Barnen”.