september 26, 2010

Alla Kvinnors Hus erbjuder grupp för män

Alla Kvinnor Hus startar mansgrupp för pappor som utsatt någon familjemedlem för fysiskt våld.

Våld föder våld; ibland. Att lära sig lösa konflikter utan att använda våld är en förutsättning för att vi människor ska kunna leva i trygghet och utan rädsla. Impulsen att använda fysiskt våld finns inom oss och kan komma upp till ytan när vi ar arga, känner vanmakt eller är rädda. De flesta kan hantera sina inre impulser, men inte alla. Människor som själva blivit utsatta för våld eller andra kränkningar under sin uppväxt måste förhålla sig till de kränkningar de själva upplevt. Många stärks i sin beslutsamhet att aldrig bruka våld eller kränka någon annan. De vill inte att andra ska uppleva samma lidande som de själva upplevt. Men några fastnar i ett upprepningstvång. Den kris de själva upplevt i samband med våld och kränkningar har de inte lyckats bearbeta. De riskerar att föra det sociala arvet vidare till nästa generation.

Cirka var tredje vecka dödas en kvinna av någon de levt i en nära relation med.  Orsaken kan bland annat vara svartsjuka, separationsproblematik eller psykisk sjukdom. 2009 anmäldes 29.000 fall av kvinnomisshandel. Drygt två tredjedelar handlar om våld i nära relationer.

2008 anmäldes över 17.000 fall av barnmisshandel till polisen. De allra flesta handlar om familjevåld.

Man vet att våld i nära relation har stora mörkertal. Det är svårt att anmäla någon man lever med och är psykologiskt beroende av.

Det finns siffror som pekar på att ett barn av tio har bevittnat våld i hemmet. Att se mamma bli slagen är minst lika traumatiserande som att själv bli slagen. När barn blir skrämda söker de sig till den person de har störst anknytning till, ofta mamman. När mamman blir slagen finns ingen som kan trösta det skrämda barnet. Det drabbas av rädslor som ingen tar hand om. Den grundläggande tilliten skadas.

Alla Kvinnors hus främsta uppgift är att vara ett skydd och säker tillflyktsort för kvinnor som befinner sig i akut fara på grund av våld eller hot om våld i hemmet. När de kommer till AKH får de hjälp och stöd för att kunna hantera sin livssituation. Inte sällan har de sina barn med sig när de söker sig till skyddat boende. Även barnen erbjuds samtalshjälp och lekterapi.

Nu tar AKH ytterligare ett steg i kampen mot familjevåldet. AKH erbjuder män som utövat våld mot någon i familjen att gå i gruppbehandling. Kan det bidra till att hjälpa män att lösa konflikter utan våld så hjälper det samtidigt kvinnor och barn till ett tryggare liv.

Är du själv en man som vid något tillfälle använt fysiskt våld i din familj och vill prata med andra män i liknande situation eller är du någon som har kontakt med en man som utövat våld i familjen och som kan tänkas vilja gå i gruppbehandling, ring eller maila till:

Lotta Molander-Shanti . Tel: 08 – 644 01 22. E-mail: lotta@allakvinnorshus.org

Börje Svensson. Tel: 0709-328873 E-mail: borje@borjesvensson.se

maj 17, 2010

Barn och media

Nu har det hänt igen.

I Svenska Dagbladet den 8 maj publicerades en artikel om för tidigt födda barn. På första sidan ser man en liten bild på ett barn som föddes för tidigt och som nu är fem år. På bilden finns även hans mamma och mormor. Rubriken lyder ”Ett högt pris för överlevnad.” I texten bredvid står det att pojken ”betalar ett högt pris för att ha räddats till livet i vecka 26. För högt tycker hans mamma.”

Den lilla pojken är blind och har lungproblem. Han måste sondmatas. Inne i tidningen finner man en stor bild på pojken och hennes mamma. De ser båda ledsna ut och pojken hänger med huvudet mot mammans kropp. I texten säger mamman: ”Jag älskar min son men hade jag vetat vad han skulle behöva utstå hade jag tvekat till om det varit värt det.”

Själva artikeln är viktig. Den tar upp frågan om läkarvetenskapen kommit längre vad det gäller att rädda livet på de för tidigt födda än vad samhällets förmåga att ge stöd till dessa barn har gjort.

Att mamman ställer upp på att i bild exponera sig själv och sitt barn kan man kanske förstå. Hon vill ha bättre stödinsatser för sitt barn. Men om man skulle försöka leva sig in i barnets perspektiv, om barnet det gäller kunde läsa och ta in det som står i artikeln utgår jag ifrån att han skulle känna sig mycket ledsen och skakad. Andemeningen i det mamman får säga i artikeln är ju att ” hade jag vetat hur dåliga hjälpinsatserna skulle bli hade det varit bättre att pojken inte fått leva.” Hur smärtsamt skulle det vara att i media läsa om en diskussion kring huruvida tidigt födda barn ska räddas till livet eller ej; utifrån sig själv som exempel. Skulle det inte öka på en känsla av att inte duga?

Har det betydelse att barnet varken har möjlighet att godkänna artikeln eller ta del av den? Jag tycker inte det. Här räcker det med att man kan anta att om pojken skulle kunnat ta del av det som står i artikeln kopplat till bilden av honom själv skulle han känt sig grovt kränkt.

Förra året var vi många som reagerade starkt mot SVT:s program ”Ett fall för Louise” I programmet visades hur en nioårig pojke misshandlades fysiskt och psykiskt av sin pappa. Pojken blev intervjuad i bild så alla hans klasskamrater, vänner och bekanta kunde känna igen honom. Hur blev det för den pojken. Det man vet är att familjen  ångrade att de deltagit i teveprogrammet. Men då var det för sent

I en debattartikel tillsammans med bland andra Barnombudsmannen den 6/11 -09 pekade vi på att Sverige skrivit på FN:s Barnkonvention och där är stadgat att barn inte får utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privatliv och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och anseende.

I Artikeln krävde vi att de etiska reglerna för medierna måste ge ett starkare skydd för barn, att barn över huvud taget inte är omnämnda i de etiska reglerna för press, tv och radio.

När en förälder inte har omdöme att skydda sitt barn mot kränkningar i media när de ansvariga för utgivningen inte heller har omdöme att leva sig in i barnets perspektiv och när det inte finns några etiska riktlinjer som skyddar barnen, då händer detta igen och igen och igen.

april 26, 2010

Trauma och upprepningstvång

Det finns en myt som alltjämt florerar; att de flesta förövare av sexuella övergrepp själva varit offer. Så är det inte, men det är en riskfaktor. En undersökning som Cecilia Kjellgren, doktor i socialt arbete, gjorde visade att ungefär en tredjedel av unga manliga förövarna själva hade varit sexuellt utnyttjade[1].

När vi på Rädda Barnen gick igenom hur många som själva varit sexuellt utnyttjade av de unga förövare vi haft i behandling, visade det sig att drygt 20% hade varit det[2]. Det innebär att mellan sjuttio och åttio procent unga förövare av sexuella övergrepp inte själva har varit sexuellt utnyttjade.

Men det är som sagt en riskfaktor. Hur kan det komma sig? Det lidande ett offer för sexuella övergrepp utsätts för borde väl istället få honom att inte göra samma sak mot någon annan? Barn som utsätts för våld riskerar att bli mer våldsbenägna, barn som utsätts för våldet sexuella övergrepp riskerar att själv göra likadant mot någon annan. Varför kan vissa människor känna ett inre tvång att upprepa en handling som de själva lidit och tagit skada av?

För att förstå det måste man försöka sätta sig in i det psykologiska begreppet ”upprepningstvång”. Upprepningstvånget är bortträngda impulser från traumatiska situationer som om och om igen strävar efter att övervinna skräcken den traumatiska händelsen framkallat. Upprepningstvånget är alltså ett lösningsförsök på en skrämmande upplevelse. Men istället för att lösa problemet hamnar individen i ett ”ältande” som snarare verifierar att han har problem än reparerar skadan.

Upprepningssituationerna kan uppstå då den traumatiserade personen möter situationer som liknar den händelsen som skrämde honom. De kan även uppstå genom att personen själv söker sig till liknande situationer eller själv iscensätter dem. Den hjälplöshet offret kände vid övergreppet kan lindras genom att utsätta och skaffa sig fysisk kontroll och destruktiv maktutövning över någon annan. En kortsiktig ångestlindring som inte leder till bättring utan tvärtom.

När vi utsätts för skrämmande händelser känner vi ett starkt behov av att berätta om det vi varit med om. Att återberätta är ett naturligt sätt att integrera och ”smälta” svårsmälta händelser. Blir vi, på vägen hem från jobbet, vittne till en svår trafikolycka, kan vi inte sätta oss vid matbordet utan att återberätta det vi upplevt. Om vi inte har någon som lyssnar blir det svårare att lägga händelsen bakom oss.

Sexuella övergrepp handlar om tystnad, hemlighetsmakeri och skam. Det är svårt för ett offer att berätta om sina upplevelser och känslor. Offer som får möjlighet att gå i behandling löper mycket liten risk att hamna i ett upprepningstvång och fortsätta att utsätta andra och sig själv för destruktiva handlingar.

Därför måste vi våga fråga och våga lyssna om vi misstänker att någon vi känner har varit utsatt för övergrepp.

Vill du läsa mer kan du beställa boken ”Unga Förövare” (se fotnot).

[1] Kjellgren, C. (2000). Ungdomar som förgriper sig sexuellt. Expertrapport, Stockholm: socialstyrelsen

[2] Svensson, Nyman, Risberg. (2001) Unga förövare – sexuella övergrepp och behandling. Rädda Barnen.

« Tidigare inlägg
Senare inlägg »