I coronatider

Den här våren råder undantagstillstånd. Sen i april har jag inte besökt någon arbetsplats. All kontakt, alla samtal har skett via Skype eller telefon. Ingen bra lösning jämfört med att i verkliga livet träffa klienter och dem jag handleder.

En viss oro kan jag känna då jag tänker på människor som redan innan coronaisoleringen levde i problematiska relationer. Relationer där svårigheter hanterades genom undvikanden, genom att leva separata liv utanför hemmet, genom att avleda konflikter eller genom att jobba mycket och odla sina separata intressen utanför hemmet. Eller de relationer som redan innan coronakrisen präglades av aggressiva bråk eller ännu värre, av våld. Vad händer nu bakom alla stängda dörrar? Ökar våldet i nära relationer, ökar barnmisshandeln? Jag gissar att det även finns relationer som på grund av isoleringen upptäcker sidor hos sig själva och hos sin partner som ökar kärleken och fördjupar samhörigheten.

I begränsad utsträckning kan jag ta emot förfrågningar om samtal och rådgivning. Det bästa är då att kontakta mig via mejl och därefter kan vi bestämma om kontakten ska fortsätta och i så fall på Skype eller telefon.

Comments are closed.