Etiketter som förminskar

Jag lyssnade på Tom Alandhs sommarprat och slogs av hans nyfikenhet på människor. Inte nyfiken på det man omedelbart ser eller känner till hos en person utan det som finns bakom det som inte syns, det som finns under ytan. Han berättade om den kultur som rådde på Sveriges Television när han på sextiotalet började som reporter. Intervjuaren fick inte synas i bild. Allt ljus skulle lysa på den som blev intervjuad. Tystnaden och inväntandet av den andres reflexioner var en viktig del. Den som blev intervjuad skulle ges utrymme att tänka efter innan hon svarade. Tom Alandh verkar ha varit speciellt intresserad av människor som det inte gått så bra för. Sprickorna i fasaden. Hur kommer det sig att vissa personer som verkat ha haft förutsättningar att lyckas dragits ner i missbruk och isolering? Med ömhet beskriver han sin relation med en barndomskamrat som då var honom överlägsen i allt. Kamraten var bättre än Tom i idrott, starkare, snyggare, läste litterära böcker när Tom bara läste serietidningar. Efter fyrtiosju år träffas de igen. Då bor skolkamraten i en etta i en Stockholmsförort. Han har missbrukat kraftigt, blivit överviktig, haft psykiska problem, äter tolv olika mediciner varje dag, bland annat mot diabetes, inga tänder i överkäken. Dock bågnar den lilla lägenhetens väggar av böcker och golvet är belamrat med stora konstböcker. Bilder av Tolstoy, Strindberg, Dan Andersson och Kafka sitter på väggarna. ”Egentligen hade jag velat plugga, men jag blev murare istället. Inte så länge, för ångesten tog mig. Ut och in under trettio år på S:t Göran…”

Det jag slås av i Tom Alandhs sommarprat är hans nyfikenhet för detaljer. Han förstår att det inte går att förklara mänskligt beteende, det går bara att beskriva och att ödmjukt reflektera över varför det går bra för somliga och dåligt för andra. Det är mötet, det respektfulla mötet med den Tom Alandh möter, vare sig det är en lyckad eller mindre lyckad person, som alltid är i fokus. Aldrig han själv som person.

Varför skriver jag om detta? För jag kan inte undvika att jämföra Tom Alandhs humana människosyn med den som råder inom Kriminalvården och även psykiatrin. Där är människan sin dom och sin diagnos. I fängelset mötte jag en man, som suttit i fängelse upprepade gånger. Vid varje gripande hade han blivit personundersökt och vid varje personundersökning hade man etiketterat honom med nya diagnoser. När jag träffade honom hade han ”roat” sig med att sammanställa alla diagnoser han fått genom åren. Listan blev lång: Personlighetsstörd. Bristande verklighetsuppfattning. Antisocial personlighetsstörning. Allvarlig personlighetspatologi med narcissistiska, paranoida och antisociala drag. Paranoia erotika (svartsjukeparanoia). Hämningslös. Tvångsmässigt beteende, gränsande till besatthet. Brist på helhetsförståelse. Neuropsykiatrisk funktionsstörning med autistiska drag. Omogen personlighet. Sexuellt perverterat beteende. Grav empatistörning. Brist på skuldkänslor. Flyktbeteende och bortförklarande attityd. Kriminellt beteende. Farlig och våldsam. Rå och hänsynslös. Hotfull och aggressiv. Lider av självömkan. Sexuellt avvikande beteende. Hög grad av psykopati. Borderline.

Tjugoen negativa omdömen, diagnoser om man så vill. Kan en människa vara alltigenom destruktiv? Diagnoser förmedlar en bild av en människa och därigenom en självbild hos den som är föremål för bedömningarna. Mannen med en långa diagnoslistan var hatisk till rättsväsendet och dess representanter. Med mig ville han inte prata mer än några få gånger. Fullt begripligt eftersom även jag arbetade inom kriminalvården.Kriminalvårdens diagnoser, tester, riskbedömningar och ständiga kontroller förtingligar den dömde och motverkar medmänskliga möten, som är själva grunden för förändring. Varje etikett man sätter på en människa är ett förminskande. Diagnoser kan säga något om en människas psyke, men inte allt. Det finns så oerhört mycket mer att upptäcka om man är nyfiken; som Tom Alandh.