Nu har det hänt igen.
I Svenska Dagbladet den 8 maj publicerades en artikel om för tidigt födda barn. På första sidan ser man en liten bild på ett barn som föddes för tidigt och som nu är fem år. På bilden finns även hans mamma och mormor. Rubriken lyder ”Ett högt pris för överlevnad.” I texten bredvid står det att pojken ”betalar ett högt pris för att ha räddats till livet i vecka 26. För högt tycker hans mamma.”
Den lilla pojken är blind och har lungproblem. Han måste sondmatas. Inne i tidningen finner man en stor bild på pojken och hennes mamma. De ser båda ledsna ut och pojken hänger med huvudet mot mammans kropp. I texten säger mamman: ”Jag älskar min son men hade jag vetat vad han skulle behöva utstå hade jag tvekat till om det varit värt det.”
Själva artikeln är viktig. Den tar upp frågan om läkarvetenskapen kommit längre vad det gäller att rädda livet på de för tidigt födda än vad samhällets förmåga att ge stöd till dessa barn har gjort.
Att mamman ställer upp på att i bild exponera sig själv och sitt barn kan man kanske förstå. Hon vill ha bättre stödinsatser för sitt barn. Men om man skulle försöka leva sig in i barnets perspektiv, om barnet det gäller kunde läsa och ta in det som står i artikeln utgår jag ifrån att han skulle känna sig mycket ledsen och skakad. Andemeningen i det mamman får säga i artikeln är ju att ” hade jag vetat hur dåliga hjälpinsatserna skulle bli hade det varit bättre att pojken inte fått leva.” Hur smärtsamt skulle det vara att i media läsa om en diskussion kring huruvida tidigt födda barn ska räddas till livet eller ej; utifrån sig själv som exempel. Skulle det inte öka på en känsla av att inte duga?
Har det betydelse att barnet varken har möjlighet att godkänna artikeln eller ta del av den? Jag tycker inte det. Här räcker det med att man kan anta att om pojken skulle kunnat ta del av det som står i artikeln kopplat till bilden av honom själv skulle han känt sig grovt kränkt.
Förra året var vi många som reagerade starkt mot SVT:s program ”Ett fall för Louise” I programmet visades hur en nioårig pojke misshandlades fysiskt och psykiskt av sin pappa. Pojken blev intervjuad i bild så alla hans klasskamrater, vänner och bekanta kunde känna igen honom. Hur blev det för den pojken. Det man vet är att familjen ångrade att de deltagit i teveprogrammet. Men då var det för sent
I en debattartikel tillsammans med bland andra Barnombudsmannen den 6/11 -09 pekade vi på att Sverige skrivit på FN:s Barnkonvention och där är stadgat att barn inte får utsättas för godtyckliga ingripanden i sitt privatliv och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och anseende.
I Artikeln krävde vi att de etiska reglerna för medierna måste ge ett starkare skydd för barn, att barn över huvud taget inte är omnämnda i de etiska reglerna för press, tv och radio.
När en förälder inte har omdöme att skydda sitt barn mot kränkningar i media när de ansvariga för utgivningen inte heller har omdöme att leva sig in i barnets perspektiv och när det inte finns några etiska riktlinjer som skyddar barnen, då händer detta igen och igen och igen.
