Så gott som dagligen läser vi om sexuella övergrepp mot barn där förövarna är katolska präster. Det är extra allvarligt när personer som har som yrke att stödja och hjälpa människor missbrukar förtroendet och kränker dem sexuellt.
Pedofili är inget brott det är en psykisk sjukdom. Den finns beskriven i amerikanska psykiatriförbundets manual för psykiatriska diagnoser DSM-IV-TR. Man kan ställa diagnosen pedofili om en person uppfyller följande kriterier:
- Personen har under en period av minst sex månader haft upprepade, intensiva, sexuellt upphetsande fantasier, haft sexuella driftsimpulser eller utövat beteenden som involverat ett eller flera barn som ännu inte puberterat (vanligtvis under tretton år).
- Fantasierna, sexualdriften eller beteendena medför påtagliga besvär för personen att fungera socialt.
- Personen i fråga är minst 16 år och minst fem år äldre än de barn som är föremål för hans sexuella fantasier och/eller för hans sexuella handlingar.
Anledningen till att man inte kan diagnostisera en yngre tonåring som pedofil är att en tonåring som nyligen puberterat är så starkt ”drabbad” av sina könshormoner. Ovanan att hantera sexualiteten kan för tonåringen göra att den ”spretar” åt olika håll. Det som hos en äldre person skulle betecknas som perverst kan hos en yngre vara en del av ett testande som inte kommer att vara kvar när han mognar.
Sexuella övergrepp på barn är däremot ett brott, ett mycket grovt brott. Alla som förgriper sig på barn är inte pedofiler för de uppfyller inte kriterierna.
Hur ska man förstå att sexuella övergrepp även kan begås av en katolsk präst, han har ju avgivit ett löfte inför gud att över huvud taget inte ha sex?
Det har visat sig att i enkönade miljöer, fängelser, internatskolor för pojkar, militärförläggningar ökar även de homosexuella kontakterna. Sexualiteten är en stark drift och ibland får man ta det som finns för att tillfredställa sig, även om det som finns inte är precis det man helst föredrar.
I vissa fall kan det brista även för en katolsk präst. Den sexuella upphetsningen suddar bort omdömet och det löftet han gav till gud är i den stunden betydelselöst. Att han ger sig på ett barn kan om han inte är pedofil bero på att han tänker att det är mer riskfritt, ett barn berättar inte.
På fängelset där jag arbetar har jag kommit i kontakt med dömda sexualbrottslingar som har svårt med gränser både vad det gäller sexualitet som alkohol och droger. Ibland händer det att en sådan person söker sig till en extrem religiös församling för att stärka upp sitt eget skydd mot att återfalla i brott. Att befinna sig i en församling där det är stränga och tydliga regler om hur man förhåller sig till droger och sex kan upplevas som en hjälp. Man lämnar fängelsets trygga murar och försöker hitta andra murar som hindrar en att leva ut sina avvikande sidor. I vissa fall fungerar det. Det finns åtskilliga kriminella som blivit frälsta och sedan lever i en ny gemenskap där de inte återfaller i brott.
Så tror jag att det även är för människor som bestämmer sig för att bli katolska präster. I den gruppen kan man tänka sig att det finns en del som har en pedofil läggning och tänker att det bästa för dem själva och för barn är att de helt avstår från sex. De söker sig till en gemenskap där alla har samma regler. Jag kan tänka mig att det har varit en hjälp för många pedofiler. De har lyckats att hålla gränserna och fortsatt livet igenom med sin prästgärning utan några övertramp på sexualitetens område.
Men precis som vissa av de dömda brottslingarna misslyckas att avhålla sig från fortsatta brott och återfaller i missbruk trots att de gått med i en religiös församling, så misslyckas vissa präster med pedofil läggning att avhålla sig från frestelsen att förgripa sig på ett barn.
Man kan alltså tänka sig att celibatet är bra för vissa, en hjälp att inte leva ut en sexuell perversion, men för andra hjälper det inte.
