Jag såg katastroffilmen ”2012”. En nutida version av Noaks Ark. Jorden går under. Jordbävningar och vulkanutbrott ödelägger vår värld. Människorna flyr. Ett rykte uppstår att i Kina finns det några bepansrade skepp som ska rädda mänsklighetens fortlevnad. Det gäller att komma med på båten. Man får följa en pappa och mamma med sina två barn, på flykt medan jordskorpan spricker och folk till höger och vänster faller ner i den brinnande underjorden. Familjen har lyckats komma ombord på en Jumbojet som ska föra dem till Kina. Men bensinen tar slut och de tvingas nödlanda i vattnet. Men där det skulle varit vatten har det nu bildats ett berg. Det ser mörkt ut för familjen. Pappan har klätt på barnen en flytväst och säger att det bara rör sig om en liten nödlandning. De kommer att överleva och det kommer att gå bra. Barnen är skräckslagna och ett av dem tittar förtvivlat upp på sin pappa och säger:
No, we´re not, we´re gonna die!
Mamman svarar kort: No, we´re not!
Och pappan fyller på: I promise you we´re gonna all stay together. No matter what happens.
Är det bra eller dåligt föräldraskap som möter barnets skräck med ett svar som går emot alla odds, som säger att de inte ska dö när barnet, helt riktigt känner på ett annat sätt?
Jag tycker att det är bra. En bra förälder förmedlar till sina barn att de i alla lägen kan skydda dem från faror. Det förhållningssättet har ett namn; ”Den omnipotenta illusionen”.
Om ett barn som ska sova frågar sin förälder om det kan dö svarar inte den kloke föräldern;
Det kan hända. Det finns många barn som drabbas av svåra sjukdomar; speciellt cancer och om du skulle få det vet man aldrig hur det kommer att gå. Och i trafiken dör det femhundra personer om året. Man vet aldrig om det kommer ett rattfyllo och kör på en när man går över gatan…
Som förälder försöker man befria sitt barn från onödig ångest för sådant man inte kan göra något åt. Om barnet frågar om det kan dö säger föräldern istället:
Alla kan dö, men du som är så frisk och kry kommer nog inte att dö förrän du är hundra år och då är mamma hundrafyrtio år. Sov nu lilla vän för i morgon ska du vara pigg när du går till dagis.
Då känner sig barnet lugnt och tryggt och skulle någon allvarlig katastrof hända så får man hantera det när den kommer.
Barn som har det bra har dessutom föräldrar som:
- är lyhörda för barnens behov
- har förmåga att förmedla att barnet har rätt till en egen existens
- har förmåga att samarbeta med sitt barn
- har förmåga att förutsägbart och pålitligt finnas till för sitt barn.
För första gången i världshistorien finns det inskrivet i en lag att barnets rätt att vara barn är en egen rättighet. Barn är inte längre något som ska utvecklas för att bli en nyttig samhällsmedborgare. Meningen med lek är inte att de ska utveckla sin kreativitet som sen kan användas till något nyttig. Gymnastik har inte ett berättigande för att det visat sig att de som motionerar blir bättre i matte. Nej, nu har barn rätt att leka för att det är roligt att leka, rätt till gymnastik för att barns kroppar vill röra på sig.
Dessutom finns det nu inskrivet i lagen att barn har rätt till information i alla frågor som angår dem. De har även rätt att uttrycka sin åsikt i dessa frågor. Och inte nog med det; de har även rätt att bli lyssnade på och inom rimliga ramar ska vi vuxna ta hänsyn till vad barnet tycker. Var finns den lagen? Jo, FN:S Barnkonvention, som Sverige har skrivit på.
Nu måste vi föräldrar bli duktigare på att förhandla och argumentera med våra barn. De ska förstå varför vi bestämmer vissa saker.
Tyvärr finns det barn som inte har föräldrar med förmåga att förutsägbart och pålitligt finnas till för sina barn. Då tänker jag på barn som har föräldrar som utövar våld i hemmet. Att vara vittne till föräldrars våld; oftast en pappa som slår mamma, eller att som barn vara utsatt för våld är något av det värsta barn kan uppleva. Barnets grundtrygghet ska finnas hos föräldrarna och i hemmet. När barnet blir rädd ska det kunna springa till sina föräldrar, till dem de har en nära anknytning till. Men när barnet blir rädd för att pappa slår mamma har det ingen att gå till, ingen som tar hand om rädslan, ingen som på ett trovärdigt sätt kan säga att det ska bli bra. Då brister något hos barnet. Då tvingas det stänga av sina rädda känslor och det förlorar sin trygghet och tillit till vuxenvärlden.
Trots att Sverige har haft en antiagalag sen 1979 och all typ av misshandel i hemmet är olagligt är det fortfarande ett mycket stort problem som vi på alla sätt måste bekämpa.
